Präster, äktenskap och celibat

Svar: Det är bara vissa kyrkor/samfund som menar att en präst ska leva i celibat. Det finns absolut ingenting i bibeln som stöder denna tanke. Det finns ingenting i Jesu ord som innebär någon uppmaning till celibat eller som tyder på att han ansåg det som som någonting positivt eller föredömligt att vara ogift. Det framgår även av det faktum att när han valde ut sina närmaste lärjungar och sina främsta representanter eller sändebud - apostlarna - så valde han flera gifta män. Till exempel Simon Petrus, som skulle komma att bli en av de verkliga förgrundsgestalterna och lärarna inom den kristna församlingen.

Av de ledande personerna inom den första kristna församlingen var i stort sett alla gifta. Det framgår av Paulus kommentar i ett brev till korintierna om att församlingarna borde göra det ekonomiskt möjligt för honom och Barnabas att ta med sig en troende kvinna på sina resor, på samma sätt som "de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas [Petrus]" hade sina hustrur med sig på resorna (1 Kor 9:5).

Själv var nämligen Paulus ogift, men det hindrar inte att han otvetydigt delade Jesu - och bibelns - alltigenom positiva inställning till äktenskapet. Som farisé med många års skriftstudier bakom sig var han naturligtvis väl medveten om bibelns ord om Guds syfte med att skapa människan i två könsliga varianter, man och kvinna. Därför lade han också ner mycket möda på att i sina brev till de olika spridda kristna församlingarna ge goda råd om hur medlemmarna skulle göra och vara för att deras äktenskap skulle fungera, etc.

Han påtalar särskilt hur viktigt det är att församlingarnas ledare är goda äkta makar. I sitt brev till Timoteus förklarar han att församlingsföreståndaren, som i den allra äldsta kristna tiden kallades "biskop" (ett grekiskt ord som egentligen bara betyder "tillsyningsman"), skulle vara "en enda hustrus man" (1 Tim 3:2) och ha "lydiga barn" (1 Tim 3:4). Och vad det gäller diakonerna i församlingen ställde han exakt samma krav (1 Tim 3:12) och tillade även att det var viktigt att de "hade hustrur som uppförde sig på ett värdigt sätt" (1 Tim 3:11).

När Paulus lämnade kvar Titus på Kreta under en av sina resor var det bland annat för att Titus skulle tillsätta församlingsledare i varje stad - "män, som inte har gift sig mer än en gång och vilkas barn är troende" (Tit 1:5-6).

Vad menar han då när han i sitt brev till församlingen i Korint skriver att han helst såg att alla levde ensamma, precis som han själv gjorde (1 Kor 7:7)? Han förklarar det längre fram i samma brev:

"Jag anser alltså detta vara bäst i den svåra tid som nu är inne..." (1 Kor 7:26)

Paulus var övertygad om att den vedermöda som skulle bryta ut i den yttersta tiden, precis före Kristi återkomst, var omedelbart förestående. Det var dessa kommande svåra tider som utgjorde hela bakgrunden till Paulus rekommendationer till församlingen i Korint (1 Kor 7:26). Varför satsa på ett äktenskap med allt det ansvar det innebar när den yttersta tidens vedermöda skulle ta sin början när som helst (1 Kor 7:31)?

Det är ju ett faktum att i tider av krig, svält, förtryck, flykt etc så är det lättare för en ensam person att klara sig, än för den som har familj - hustru och barn - att tänka på. De som gifte sig försatte sig alltså i en situation som skulle innebära ytterligare praktiska - "världsliga" - problem under den kommande världskrisen och det ville han förskona dem ifrån (1 Kor 7:28). Allra bäst hade det varit om alla hade varit ogifta, precis som han själv, för då skulle de fått det lättare att klara den vedermöda som han trodde var ögonblickligen förestående (men det var naturligtvis uteslutet eftersom många redan var gifta och hade familjer).

Följaktligen skrev han att med hänsyn till de svåra tider som väntade och den korta tid som återstod till Kristi återkomst, så var det bäst om de som var ogifta förblev ogifta. Då skulle de få det lättare att klara de praktiska problemen under vedermödan och lättare kunna koncentrera sig på att själva göra och vara "som Herren vill" (1 Kor 7:32-34):

"Ty världen, sådan den är, går mot sin undergång, och jag vill att ni ska vara fria från bekymmer" (1 Kor 7:31-32)

"I det svåra läge som nu råder är det bäst för en människa att förbli som hon är. Är du bunden vid en hustru, försök då inte att bli fri. Är du inte bunden, så försök inte att få hustru" (1 Kor 7:26-27)

Det här sjunde kapitlet i det första Korintierbrevet handlar alltså inte heller om celibat. Det handlar inte om huruvida en präst ska vara gift eller inte. Det handlar om vad som var mest praktiskt för medlemmarna i församlingen under den kommande vedermödan - ett specifikt råd inför en specifik situation.

Och Paulus är för övrigt mycket noga med att påpeka att när han säger detta så är det helt och hållet hans personliga uppfattning och inte på något vis någon gudomlig befallning (1 Kor 7:25). Dessutom är han väl medveten om att det är ytterst få givet att kunna leva ensamma, utan en nära känslomässig och sexuell relation till någon, eftersom det är någonting som egentligen strider både mot naturen och Guds syfte och innebär att vi måste välja bort det som Gud har gett oss därför att det "inte är gott för människan att vara allena" (1 Mos 2:18).

Att han själv klarade av att leva ogift såg han som en ren nådegåva, något han var innerligt tacksam för eftersom det var det sätt att leva som fungerade bäst för honom.

Men ingenstans säger han att en ogift person på något vis skulle vara en bättre ledare för församlingen eller en bättre förkunnare eller missionär. Om han hade varit av den åsikten skulle han naturligtvis ha utsett ensamstående män att leda verksamheten i de olika församlingarna - och det gjorde han inte. Tvärtom! Församlingarnas ledare skulle vara gifta män med fru och barn!

Sedan är det en helt annan sak att det för många kan vara svårt att engagera sig helt i sin uppgift som förkunnare utan att försumma sin familj. (Hur många pastorsfruar har inte sagt att deras makar "aldrig borde ha gift sig" eftersom de ändå aldrig är hemma?)

För den som känner att han inte kan engagera sig helt och hållet i sin uppgift som präst eller pastor om han samtidigt ska ta hand om en familj, med allt vad det innebär, och dessutom känner att han har förmågan att avstå från allt det som den äktenskapliga relationen innebär, så är det naturligtvis för honom rätt att förbli ogift.

Men det som är den idealiska lösningen för honom - och det som var den idealiska lösningen just för Paulus - kan vara fullkomligt fel för någon annan. En person, som delar sin tid mellan familjen och förkunnelsen, kan fungera mycket bättre som pastor än en annan som lever ogift och "ägnar all sin tid åt Gud".

Att leva i celibat gör inte generellt en människa till bättre präst - och följaktligen innehåller inte bibeln heller någon befallning eller uppmaning till det - men för vissa människor är det utan tvekan rätt. Vi är alla olika och vi har olika behov, olika förutsättningar och olika förmågor. Gud är väl medveten om detta faktum - han har skapat oss på det viset - och det är också därför han alltid har kallat människor av olika slag till att göra sitt verk.

Thor-Leif Strindberg

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.