Har du en egen fråga? Sök först i Allt om Bibelns arkiv. Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.

Är våld alltid synd?

Vid de stora högtiderna kom alltid judar som var bosatta i olika länder till Jerusalem för att delta i firandet där. Eftersom de bara hade sina nya hemländers pengar måste de växla till sig de enda mynt som accepterades som gåvor till templet, nämligen shekel.

Och så var det offerdjuren. Alla människor som kom till Jerusalem från orter långt bort kunde omöjligt släpa med sig djur på den långa vandringen, och därför behövde de kunna köpa djur i huvudstaden istället.

Resultatet blev att man började sätta upp stånd för penningväxling och försäljning av offerdjur på 'hedningarnas förgård', den yttersta av de tre förgårdar - hedningarnas, folkets och prästernas förgård - som omgav själva tempelbyggnaden. Här sålde man offerdjur, rökelse, olja, vin och annat nödvändigt för offren. Och här växlade man allehanda mynt till shekel - och penningväxlarna gjorde sig naturligtvis god förtjänst på sina affärer.

Så småningom kom hedningarnas förgård att mer eller mindre likna en marknadsplats, något som ogillades även av många inom det ledande religiösa skiktet i Jerusalem, som insåg att den här handeln vanhelgade templet. Man ogillade även att folk, för att slippa gå en omväg, sneddade över tempelplatsen med allehanda saker. Samtidigt tjänade översteprästerna på verksamheten, eftersom de fick rikligt betalt för att ge sitt tillstånd till handeln på området.

En som blev mer upprörd än de flesta var Jesus. För honom var templet i allra högsta grad hans "fars hus", och därmed den plats där han själv hörde hemma, den plats som ytterst var hans eget hus! Vad som berörde honom ännu mer illa var att man hade valt just hedningarnas förgård för sin marknadshandel. Det var den enda del av tempelområdet som ickejudar fick beträda, och genom att vanhelga den åsidosatte man Guds ord om att Israels barn skulle vara ett "ljus för de andra folken".

Allt det här skulle skötas utanför själva templet och han greps av vad som brukar kallas "helig vrede". Han tog ett rep som förmodligen något djur varit bundet med och använde det för att driva ut penningväxlarna och djuren. Han vräkte omkull borden och röt åt dem som sålde duvor att försvinna ut därifrån.

Jesu agerande i den här situationen var inte som en ilsken, förorättad människa, utan som Guds son. Det handlade inte om att han blev sur och ilsknade till och inte kunde behärska sig när han såg marknadsstånden. (Jesu uppträdande inför sina domare och vid korsfästelsen visar med all önskvärd tydlighet att han inte saknade förmåga till behärskning.) Han agerade i egenskap av representant för den som detta hus tillhörde. Han agerade med den vrede som Gud har rätt att uttrycka när någon vanhelgar det som tillhör honom.

Templet var Guds hus, Jesu fars hus, avsett att vara en plats för tillbedjan. Att se någon vanhelga templet på det här viset var för Jesus samma sak som om vi kom hem och upptäckte att någon var i full färd med att spraya ner väggarna med färg, kladda på tavlor, spruta ketchup och senap över möblerna, skära sönder gardinerna och urinera i kylskåpet.

Skulle Gud förvänta sig av oss som kristna att vänligt fråga marodörerna om de möjligen ville vara snälla att sluta? Skulle det vara vår kristna skyldighet att bara "använda ord" - att bara säga att de skulle "gå och inte göra om det mer"? Vore det rentav en synd att handgripligen kasta ut dem som höll på att "vanhelga" vårt hus?

Det finns en föreställning att allt som har att göra med fysiskt "våld" - dvs användandet av muskelkraft - skulle vara synd. Sanningen är att våld i sig självt varken är ont eller gott. För att kunna slå i en spik måste vi använda våld. För att hindra någon från att ta sitt liv måste vi ibland använda våld. Att slakta ett djur innebär våld. Med hjälp av våld kan vi vrida en vrickad arm rätt. Det går inte ens att öppna en kärvande dörr utan att använda ett visst mått av våld. Eller ge ett barn en nödvändig spruta. Eller köra ut dem som håller på att förstöra vårt hus...

Bibeln säger ingenstans att våld i sig självt är fel eller synd. Det helt avgörande är syftet! Motivet! Om avsikten är att skada! Och vad som får oss att utföra våldshandlingen i fråga!

Om vi använder våld mot någon, därför att vi hatar vederbörande, så är det något ont. Men det är lika fel, lika mycket synd, att låta hatet komma till uttryck i ord, som ju för övrigt kan göra lika ont och skada lika mycket som ett slag. Inte därför att det är synd att använda våld. Inte därför att det är synd att använda ord. Men därför att det strider totalt mot Guds ord att hata någon.

För en kristen är det följaktligen otänkbart - ett definitivt brott mot Guds lag - dvs synd - att använda våld som ett uttryck för hat.

Men Jesus hatade inte människorna som vanhelgade hans fars hus. Han hatade inte människorna som hade satt upp sina salustånd på templets förgård. Han avskydde deras beteende.

Han skadade dem inte heller. Och han skadade inte deras djur. Men han visade på ett ytterst påtagligt sätt att Gud inte accepterade att man vanhelgade hans tempel genom att använda det för ett ändamål som det inte var avsett för. Och han gjorde det på ett sätt som var så auktoritativt, myndigt, kraftfullt och våldsamt att det etsade sig fast i människors medvetande med sådan kraft att vi läser om det än i dag, nästan 2000 år senare!

Thor-Leif Strindberg