Svar: Tack vare den judiske historikern Josefos, som levde samtidigt som dessa händelser utspelades, har vi ganska goda kunskaper om vad som hände.
Judarnas krig mot romarna hade startat år 66. En revolt bland den judiska befolkningen hade fått romerska styrkor under Cestius Gallius att bege sig till Jerusalem, omringa staden och göra en framstöt ända fram till tempelmurarna. Man hade dock mötts av hårt motstånd och tvingats häva belägringen. Motstånd även från inbyggarna i området runt Jerusalem hade gjort att återtåget övergått i oordnad flykt.
En ny romersk här hade organiserats, den här gången i Caesarea, och befälet anförtrotts åt den nye kejsaren Vespasianus egen son, den 29-årige general Titus. Successivt hade de romerska legionerna fått kontroll över upproret.
Nu, på våren tre år senare, hade Jerusalems befolkning växt med tusentals människor sedan flyktingar från de kringliggande områdena hade samlats där. Dessutom var staden fylld av pilgrimer som kommit dit för att fira påsken. Samtidigt bråkade och slogs rivaliserande fraktioner. De häftiga inbördesstriderna hade pågått i flera år och försvagat Jerusalems motståndskraft. Fastän judarna innehade en strategiskt god position kunde de inte organisera ett gemensamt försvar. Små stridsgrupper förstörde de stora livsmedelsförråden som var lagrade inne i staden just i händelse av en sådan belägring. Josefos klagar: "Nästan all säd brändes, vilken skulle ha varit nog för en belägring i många år."
Man upphörde inte med sina inbördes fejder förrän de romerska styrkorna kom tågande och slog läger utanför Jerusalems murar. Den romerska 10:e legionen marscherade upp från Jeriko i öster. Den 12:e kom från väster. Den femte och den 15:e legionen, under Titus personliga ledning, slog läger i norr, på berget Scopus.
Titus gav Jerusalems befolkning en möjlighet att kapitulera, men hans erbjudanden om fred avvisades hela tiden av stadens styvnackade ledare. Inne i Jerusalem gjorde sig cirka 25.000 judiska kämpar redo att slåss mot 80.000 romerska soldater ur fyra legioner. Staden var väl skyddad av branta raviner, tredubbla massiva murar och minst tre starka fästen som behärskade de strategiskt viktiga punkterna mellan murarna. Det gällde nu att försvara dessa till det yttersta.
Så inleddes en av historiens mest berömda drabbningar.
Titus gjorde sitt huvudangrepp in i Jerusalem från nordväst. Mindre än tre veckor senare hade romarna systematiskt brutit sig genom den tredje och andra muren och ockuperat den lägre liggande delen av staden. Men Antoniaborgen och de inre befästningarna visade sig så svåra att forcera, att Titus vräkte upp en sammanhängande belägringsvall runt staden för att hindra invånarna från att fly. Genom utsvältning skulle man kanske kunna bringa försvararna till underkastelse.
Den judiske historikern Josefos, som står för de här uppgifterna, berättar att i sinom tid blev svälten så allvarlig att människorna tvingades äta hö och läder, till och med sina egna barn. De som greps då de försökte lämna staden dödades som förrädare.
Pilgrimerna som vallfärdat långa vägar för att fira påsken i Jerusalem blev instängda på denna fruktansvärda plats, med gator som spärrades av döda kroppar, sårade och svältande människor bland de döda och ett ständigt krympande utrymme allt eftersom försvararna drog sig tillbaka.
Uppskattningsvis 600 000 svalt ihjäl på gatorna. Deras kroppar kastades över stadsmurarna i ett antal av 4000 per dag.
Men försöket att svälta ut försvararna misslyckades, och slutligen såg sig Titus tvungen att låta storma Antonia. Den 5 juli föll borgen i romarnas händer.
Till slut tvingades judarna att retirera till tempelplatsen och den närbelägna kullen Sion. Många av de instängda tog sin tillflykt till templet, i tron att de skulle vara skyddade på denna heliga plats. Inspärrade bakom murarna väntade kanske en miljon människor, sjuka och döende, på de romerska legionerna.
Tempelbyggnaderna var överfulla. Folk stod packade. Det fanns inget hopp om mat, inget hopp om att få bort de döda, inget utrymme för försvararna att slåss på.
Den större delen av de judiska seloterna gjorde sig redo att slåss till det bittra slutet och barrikaderade sig nu i den naturliga fästning som templet utgjorde. Följaktligen kom angriparna att koncentrera sig just på templet och dess omgivande anläggningar.
Romarna fortsatte att avancera och nådde snart själva tempelområdet. Man kan föreställa sig blodbadet när de uttröttade försvararna mötte angriparna i strid man mot man. Man kan föreställa sig den skräckfyllda situationen för Jerusalems civila invånare, som var fångade mitt på slagfältet. De heta sommarmånaderna var fyllda med krigets fasor. Den 10 augusti år 70 föll slutligen även Tempelberget för de romerska styrkorna.
Tydligen hade inte den romerske generalen Titus haft för avsikt att förstöra templet. Han var ingen barbar. Han ville skona det praktfulla templet. Folket tillintetgjorde han med sedvanlig romersk effektivitet, men templet var Mellersta österns kronjuvel och han gav order om att det skulle skonas. Men trots hans order brändes och plundrades det. Judarna satte själva eld på pelargångarna och i stridens hetta, i den våldsamma kampen man mot man mellan de desperata försvararna och de romerska soldaterna, kastade en av soldaterna in ett brinnande trästycke i helgedomen och satte byggnaden i brand.
Den judiske historikern Josefos beskrev scenen på följande sätt:
"Utan att invänta befallning eller att besinna de svåra följder det hade med sig, steg en av soldaterna upp på sin kamrats axlar, fattade en eldbrand och slungade den, likasom driven av en högre makt, in i templet genom det fönster varifrån man i norr gick in i de rum, som omgåvo detsamma."
Och han fortsätter:
"Tempelberget tycktes ifrån dess grund bestå av idel eld, enär det från alla sidor inhöljdes i rök; ymnigare än eldströmmarna flöto dock blodströmmarna, och de mördade tycktes vara flera till antalet än deras mördare. Ingenstädes kunde man längre se marken för liks skull."
Några dagar senare låg templet i ruiner och det mesta av Jerusalem var förstört. Senare kunde man konstatera att cirka 6 000 personer hade omkommit när templet brann. Delar av templet som varit klätt med guld hade smält i de förstörande lågorna. Soldater och plundrare knuffade undan stenar för att lägga beslag på det smälta guldet. Efter en tid låg inte en sten kvar på en annan - exakt så som Jesus förutsagt för 30 år sedan (Matt 24:2, Mark 13:2 och Luk 19:44).
Enligt Josefos ägde detta rum på årsdagen av Nebukadnessars förstörelse av det första templet flera århundraden tidigare. Han uppger också att arkivet, som inrymde släktregistren över stammarna och familjerna och deras arvsrätter, brändes upp.
Då nu den vördade och älskade helgedomen låg grusad och svältdöden hotade, gav försvararna äntligen upp. Övre staden intogs snabbt och så var den heliga staden helt i romarnas händer.
Erövringen hade genomförts på bara 4 månader och 25 dagar, från 3 april till 30 augusti år 70. Den oresonliga attityden och agerandet från de instängda judarnas sida bidrog utan tvekan till att kampen blev så kort. Även om Josefos anger att striderna kostade 1.100.000 livet, så fanns det överlevande. 97.000 människor togs till fånga och många av dessa skickades till slavarbete i egyptiska gruvor eller dödades med svärd eller av vilda djur på arenorna i de romerska provinserna till massans stora nöje.
Den kristna församlingen i Jerusalem, som nu leddes av Simon, Klopas son, sedan Jesu bror Jakob (församlingens förste ledare) blivit mördad, räddades dock tack vare att man tagit Jesu varning (som finns återgiven i Matt 24:15) på allvar. När man i november år 66 fick se "styggelsen som åstadkommer förödelse" - den romerska armén under befäl av Cestius Gallus - "stå där den inte borde stå", dvs vid den Heliga staden, insåg man att Jerusalems förutsagda ödeläggelse var nära (Luk 21:20).
När så Gallus tvingades att tillfälligt avbryta belägringen, utnyttjade de kristna tidsfristen till att fly till ökenstaden Pella öster om floden Jordan. Många av dem återvände ganska snart till Jerusalem och återupprättade församlingen där, medan andra begav sig till Kokaba i öster, varifrån de spred sig i hela Syrien, söder om Damaskus.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|