Svar: När Gud för drygt 4000 år sedan upprättade ett förbund, ett ömsesidigt avtal, med Abraham - ett förbund som innebar ett löfte om att Gud skulle ge hans ättlingar alla slags materiella välsignelser förutsatt att de följde Guds vilja och utgjorde ett exempel för alla andra folk, både då och i framtiden - befallde han att alla Abrahams ättlingar skulle omskäras som ett tecken, ett bevis, en bekräftelse, på sin härstamning.
Omskärelsen (avlägsnandet av förhuden på penis) innebar att de alla bar ett otvetydigt och oåterkalleligt fysiskt tecken på sin kropp - beviset på att de tillhörde Guds folk och hade del i förbundet och löftet (3 Mos 12:3).
När Gud 2000 år senare förnyade sitt förbund med Abrahams ättlingar, dvs Israels folk (och dessutom utvidgade det till att omfatta också resten av mänskligheten), kom det att innefatta långt mer än det gamla förbundet. Medan det gamla hade utgjort ett avtal om materiella välsignelser var det nya en överenskommelse som ytterst innebar ett löfte om evigt liv. Och medan det gamla förbundet var ett fysiskt förbund som var knutet till den fysiska härstamningen (dvs endast Abrahams fysiska ättlingar), var det nya förbundet ett andligt förbund där den andliga härstamningen var avgörande - dvs att de berörda människorna var Abrahams andliga ättlingar, oavsett nationalitet, ras eller hudfärg, oavsett om de var judar eller greker, britter eller svenskar.
Så medan israeliterna blev Abrahams fysiska ättlingar i och med den fysiska födseln, dvs i samma stund de kom till världen, blev en människa Abrahams andliga ättling i och med sin andliga födsel - dvs genom sitt medvetna, genomtänkta beslut att på grund av sin tro på Jesus, hans budskap och hans offer lämna sitt tidigare liv, sluta handla i strid mot Guds ord och i fortsättningen likt Abraham leva i enlighet med Guds vilja.
Det yttre tecken (det nya förbundets motsvarighet till det gamla förbundets omskärelse) som Gud valde som bekräftelse på att individen blivit ett Abrahams andliga barn var att hon lät sig "sänkas ner i vatten" (grek baptizeo). På samma sätt som omskärelsen utgjorde bekräftelsen på en människas fysiska släktskap med Abraham, på att hon inlemmats i Abrahams fysiska familj och var delaktig i det gamla förbundet med Gud, skulle denna dopceremoni utgöra bekräftelsen på hennes andliga släktskap med Abraham, ett konkret bevis på att hon genom sin omvändelse och tro på att Jesus var Messias, genom sin tro på hans död och uppståndelse, inlemmats i Abrahams andliga familj och därmed var delaktig i det nya förbundet med Gud:
"[Dopet] ... är ett rent samvetes bekännelse till Gud" (1 Pet 3:21)
Symboliken var tydlig. Genom att låta sig "begravas" i vatten visade människan att hon ville lämna sitt gamla sätt att leva bakom sig och börja ett nytt liv efter Guds vilja, ledd av Guds ande. Nedsänkningen i vatten skulle alltså vara en symbolisk begravning av den omvändes gamla jag - "den gamla människan". Och viktigast av allt - i denna symbolhandling skulle samtidigt löftet om uppståndelse till ett nytt liv i Guds rike finnas...
I ett av sina brev till de troende i Kolossae betonar Paulus detta då han påpekar hur de...
"... begravdes med honom [Kristus] genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus" (Kol 2:12-13)
Och i Romarbrevet:
"Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi ska leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, ska vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans" (Rom 6:4-5)
Det ställningstagande, som denna symboliska begravning i vatten utgör en bekräftelse på, kräver naturligtvis mognad och eftertanke. Det är uppenbart att en alltför ung människa inte kan äga den tro som krävs för att fatta ett sådant beslut.
Det är följaktligen lätt att inse att denna "bekräftelseceremoni" som Paulus talar om inte kan utföras på ett barn. En ceremoni med spädbarn kan helt enkelt inte vara en bekräftelse på individens tro - och därför borde det vara självklart att inte blanda samman de båda ceremonierna. Det är alltså fullkomligt onödigt att tala om "barndop" och "vuxendop" (över huvud taget har denna fixering vid termer, formuleringar och formler aldrig lett till annat än debatter, konflikter och splittring) och därmed behövs det heller inga diskussioner om huruvida barndopet eller vuxendopet är "det bibliska dopet".
Det handlar helt enkelt om två olika saker som inte påverkar varandra på något sätt - som över huvud taget inte har med varandra att göra. Men därför utesluter inte heller det ena det andra. Och det ena är inte mer rätt eller fel än det andra.
Skillnaden är att medan Gud uttryckligen har uppmanat den omvände att genomgå en symbolisk begravning i vatten som bekräftelse på sin tro, har han aldrig uppmanat till någon vattenbegjutningsceremoni för spädbarn. Men det innebär naturligtvis inte att det skulle vara något fel i att låta sitt barn genomgå en sådan ceremoni som i grund och botten utgör en bön om Guds välsignelse - en förhoppning om att Gud ska hålla sin hand över barnet, och samtidigt ett löfte från föräldrarnas sida att leda sitt barn in på Guds väg. Och inte heller innebär det att det skulle vara något fel att låta "begrava oss" i vatten som bekräftelse på vår omvändelse och tro även om vi som barn har genomgått en sådan ceremoni. (Lika lite som Guds uppmaning att vi ska gå in på vår kammare och be i avskildhet innebär att det skulle vara något fel att även be utomhus...)
Bibeln säger att Gud vill se en konkret handling från vår sida som bevis för att vi menar allvar med vår omvändelse.
Han vill att den som blivit omvänd ska låta "begrava sig i vatten" som bekräftelse på sin tro.
Så om vi - efter att ha blivit omvända - känner att vi vill följa Guds uppmaning att bekräfta vår tro genom att låta oss "begravas i vatten" (begravas med Kristus) så ska vi naturligtvis göra det. Det har inte ett dugg att göra med huruvida våra föräldrar en gång lät döpa oss som spädbarn. Det är inget som vare sig omintetgör eller "tar värdet från" den ceremoni vi var med om då vi var små, därför att det är två olika saker!
Och om vi känner att vi vill låta döpa vårt barn för att välkomna det till världen och för att högtidligen inför Gud lova att göra vårt bästa för att leda barnet till en tro och förtröstan på Gud, så finns det ingenting i Bibeln som hindrar oss från att göra det - och Gud ser utan tvekan enbart med glädje och tacksamhet på vårt beslut, oavsett vad människors tolkningar och traditioner må säga.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|