Svar: I Uppenbarelseboken 3:20 talar Jesus (bildligt) om hur han står utanför en dörr och knackar.
"Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig"
De flesta av oss har säkert tänkt att den här ofta citerade versen symboliserar hur Jesus kallar syndare och icke troende till omvändelse. Men i själva verket riktar sig budskapet i hela kapitlet specifikt till troende. Jesus avslutar med orden: "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!"
De människor Jesus syftar på i vers 20 är kristna som har låtit en dörr slå igen i sin personliga relation till Jesus. De har honom inte längre nära sig. Någonting har hänt i kontakten mellan människa och Gud - mellan individen och den Frälsare hon tror på.
Närheten till Gud är inte något som kommer automatiskt. Enbart därför att vi är kristna, innebär inte det att vi automatiskt förverkligar Guds vilja med vårt liv. Det finns ingen "autopilot" vi kan trycka på för att sedan glida fram som kristna i ständig kontakt med Gud. Vi måste själva hela tiden engagera oss och anstränga oss för att bevara vår relation, upprätthålla kontakten.
Problemet är att det är lätt att tappa Gud ur sikte mitt i alla vardagsbekymmer och vardagshändelser. Ofta är det så att vardagen tar överhanden och Gud kommer i skymundan. Och om vi inte har Gud med oss i vardagen - i allt vi gör - så är det inte så konstigt om vi upplever honom som avlägsen.
Vad kan vi då göra för att komma närmare Gud?
När Gud skapade oss människor var det för att vi skulle bli lika honom. Även om vi har långt kvar till det målet, så har vi redan mycket gemensamt. Det är i hög grad så att det som gäller mellan oss människor, i våra relationer till varandra, det gäller också mellan oss och Gud.
Att bygga upp en stark personlig relation tar alltid tid. Om du tänker på din allra bästa vän - hur utvecklade sig vänskapen? Blev ni riktigt nära vänner första gången ni träffades? Det är möjligt att relationen startade då, men ni kom säkert inte riktigt nära varandra förrän ni tillbringat åtskilligt med tid tillsammans.
Innan man kan bli riktigt nära vänner måste man få förtroende för varandra. Man måste känna att man kan lita helt på varandra. Man måste känna att den andre verkligen bryr sig. Man kanske har mer eller mindre djupa samtal och så småningom inser man att man tycker och tänker likadant i många frågor. Man börjar trivas allt bättre tillsammans.
Och en sak är säker - det händer inte över en natt...
Att bevara en relation går inte heller automatiskt. Det är ju faktiskt så att om vi inte håller kontinuerlig kontakt med våra vänner, så glider vi bort från varandra. Vi utvecklas åt olika håll. Våra åsikter och våra intressen förändras. Det är intensiteten och varaktigheten som gör att en relation blir och förblir mer än en opersonlig "ytlig bekantskap" - så att vi verkligen känner att vi står någon riktigt nära.
Precis likadant är det med vårt förhållande till Gud.
Jes 55:6-9 visar att nyckeln till en stark och nära relation till Gud finns inom två områden: våra handlingar och våra tankar. Det här är något som även Paulus återkommer till:
"Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan... Se till att ni förnyas i ande och förstånd..." (Ef 4:22-23)
Vi får inte nonchalera betydelsen av våra handlingar. Skulle vi kunna behålla en bra relation till en medmänniska om vi gång på gång handlade på ett sätt som stod helt i strid mot den människans principer?
Skulle vi kunna förbli bästa vänner om vi gjorde sådant som vi visste att vår vän hatade?
Det är förvisso inte våra gärningar som ger evigt liv, men det vi gör - vårt dagliga liv, vårt agerande gentemot våra medmänniskor, vår attityd mot andra och våra ställningstaganden i olika frågor - speglar vårt inre. Våra handlingar, våra gärningar, bekräftar den tro som gör att Gud kan ge oss det eviga livet som gåva. De visar att vi menar allvar.
Själva ordet "kristen" betyder "en som tillhör Kristus" eller "en som följer Kristus" - en Kristi efterföljare. Redan där ser vi att det inte bara handlar om att vara något, utan också om att göra något: att följa Honom. Vi kan inte vara stilla, inaktiva. Att vara kristen är att leva som Kristus.
Kort sagt - vi måste "släppa in Jesus genom dörren" när han bultar. Vi måste låta hans personlighet komma till uttryck genom oss - låta Guds ande leda oss i allt vi gör.
Våra tankar, våra strävanden, våra målsättningar måste vara Guds tankar, strävanden och målsättningar. Vi kan aldrig upprätthålla en bra relation till en annan människa om vi tänker olika och strävar åt olika håll. Och det gäller även Gud.
Men för att över huvud taget kunna ledas av Gud, måste vi ha ständig kontakt med honom - stå i ständig förbindelse med honom.
"Närma er Gud, och han skall närma sig er", skrev Jesu bror i ett brev till de första församlingarna (Jak 4:8).
På samma sätt som vi - för att bevara en nära relation till en annan människa - måste kommunicera med varandra, måste vi också upprätthålla en ständig kommunikation med Gud. Vi måste stå i ständig förbindelse med varandra.
Vi måste låta Gud tala till oss - och det gör han genom sitt ord, Bibeln.
Varje gång vi läser Bibeln, varje gång vi läser ett ord av Jesus, så möter vi faktiskt Gud. Inte som en strålande synlig uppenbarelse. Inte som en ekande röst från himlen. Inte som en fysisk, påtaglig gestalt. Men... vi möter Hans tankar. Vi möter Hans vilja. Vi möter Hans person, Hans jag, Hans innersta väsen.
Och vi måste tala med Gud - i bönen. Ofta.
Jesus bad inte till sin Far en gång i veckan eller i en aftonbön varje kväll. Jesus befann sig i en ständig inre kontakt med Gud. Han talade med Gud, frågade Gud, bad Gud om vägledning - och lät honom leda sig i allt han gjorde som människa. Och Gud var alltid nära honom!
Om vi öppnar oss för Gud genom att medvetet låta honom leda oss i varje ord vi säger, i allt vi gör - om vi ser till att Guds ande får styra våra tankar och handlingar (Rom 8:9) - då är inte Gud längre långt borta för oss heller.
Då lever vi som Jesus levde. Och det är så vi som Jesu efterföljare, Jesu syskon, ska leva - med Guds ande inom oss (inte bara i någon bildlig, symbolisk bemärkelse, utan bokstavligen, verkligen).
Då har vi den närmaste och mest intensiva relation till Gud vi kan ha, för då finns Guds ande - den heliga Anden, den Ande som kommer att ge oss evigt liv - inom oss.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|