Trosbekännelsen

Svar: Det finns flera kristna trosbekännelser. I de lutherska kyrkorna läser man oftast den apostoliska trosbekännelsen (lat. Symbolum apostolicum eller Credo). Det här är den äldsta av de tre trosbekännelserna - den apostoliska, nicenska och athanasianska - och den fick i stort sett sin nuvarande form omkring år 500. Ibland, på högtidsdagar, byts den ut mot den nicenska trosbekännelsen.

Den apostoliska trosbekännelsen uppstod ur en kort dopbekännelse till den treenige guden i anslutning till Matt 28:19. Ursprungligen möter vi den i den kristna kyrkan i samband med dopkandidaternas förberedelse för dopet (dvs då de som bestämt sig för att följa Kristus lät visa detta genom att låta döpa sig).

I de tidiga kristna gudstjänstordningarna spelade trosbekännelsen ingen roll. Det var först under de inomkyrkliga stridigheterna kring Jesu person och relation till Gud (Fadern, Skaparen) som den infördes i direkt anslutning till de troendes mässa som en garanti för den rätta tron.

År 471 gav biskop Petrus Fullo av Antiokia plats i mässan åt trosbekännelsen i syfte att bekämpa eutychianismen. Och genom den tredje synoden i Toledi år 589 fick kung Reccared av Spanien den införd i gudstjänsten. Avsikten var då att bekämpa det arianska kätteriet.

Till Gallien kom trosbekännelsen genom kampen mot adoptianimen år 794. I Rom infördes den emellertid inte omedelbart, eftersom man där ansåg att man alltid haft den rena, rätta läran. Det var först på Henrik II:s uttryckliga begäran som den infördes där år 1014, och under medeltiden var sedan den nicenska trosbekännelsen - som framhävde inkarnationens under - allenarådande.

Reformatorerna satte emellertid den apostoliska trosbekännelsen före de övriga och gav den en fast plats såväl i dopliturgin som i de kateketiska skrifterna som en lämplig sammanfattning av Bibeln. På vissa platser, exempelvis i Sydtyskland och Norden, införde man den även i mässan, men under 1600-talets synkretistiska strider trängdes både den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen ut och ersattes av Luthers credopsalm.

Under 1800-talet upplevde så den apostoliska trosbekännelsen en renässans inom den luthersk-evangeliska kristendomen, och år 1811 blev den den enda trosbekännelsen i den svenska mässan. I Tyskland föreskrevs den år 1829 i den preussiska agendan och i Danmark återinfördes den som ett fast led i gudstjänsten.

DEN APOSTOLISKA TROSBEKÄNNELSEN

Vi tro på Gud Fader allsmäktig
Himmelens och jordens skapare
Vi tro ock på Jesus Kristus
Hans enfödde son, vår herre,
Vilken är avlad av den helige ande,
Född av jungfrun Maria,
Pinad under Pontius Pilatus,
Korsfäst, död och begraven,
Nederstigen till dödsriket,
På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
Uppstigen till himmelen,
Sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tro ock på den helige Ande,
En helig allmännelig kyrka,
De heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndele och ett evigt liv.

DEN NICENSKA TROSBEKÄNNELSEN

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig fader,
Skapare av himmel och jord,
Av allt vad synligt och osynligt är;
Och på en enda Herre,
Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
Född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
Född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
På honom genom vilken allting är skapat;
Som för oss människor och för vår salighets skull
Har stigit ner från himmelen och tagit mandom
genom den helige Ande av jungfrun Maria
och blivit människa;
Som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus,
Lidit och blivit begraven;
Som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
Och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida:
därifrån igenkommande till att döma levande och döda,
på vilkens rike det icke skall vara någon ände;
0ch på den helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras,
Och som har talat genom profeterna;
Och på en helig allännelig och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv. Amen.

DEN ATHANASIANSKA TROSBEKÄNNELSEN

Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.
Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.
En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.
Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.
Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.
Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.
Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.
Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena - icke gjord eller skapad - utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen - icke gjord eller skapad eller född - utan utgående.
Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.
Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
Men det är för den eviga saligheten nödvändigt att även fast tro, att vår Herre Jesus Kristus har blivit kött.
Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna, att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa. Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid, och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.
Helt och fullt Gud och helt och fullt människa med förnuftig själ och mänsklig kropp. Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen, ringare än Fadern efter den mänskliga naturen. Och ehuru han är Gud och människa, är han likväl icke två, utan en enda Kristus.
Men en enda är han, icke så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig, utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud. En enda är han, icke så att naturerna sammanblandats, utan så att personen bildar enheten.
Ty liksom den förnuftiga själen och kroppen bilda en enda människa, så utgöra Gud och människa en enda Kristus, vilken har lidit för vår frälsnings skull, nedstigit till dödsriket, uppstått från de döda, uppstigit till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda.
Vid hans tillkommelse hava alla människor att uppstå med sina kroppar, och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar: Och de som gjort gott skola ingå i det eviga livet och de som gjort ont i den eviga elden.
Detta är den allmänneliga kristna tron; den som icke troget och fast tror den, kan icke bliva salig.

Thor-Leif Strindberg

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.