Svar:
"Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt."
Det är Jesu ord i Matt 19:6 som svar på en fråga från några fariseer om det är tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst.
Jesu svar chockerade lärjungarna och deras förfärade reaktion var: "Om det är på det viset med mannens ställning till hustrun (dvs att han inte kan göra sig kvitt henne om han så önskar) så är det inte rådligt att gifta sig."
Men betyder Jesu svar att skilsmässor över huvud taget strider mot Guds ord? Betyder det att två människor som inte längre kan leva tillsammans skulle bryta mot Guds vilja, begå en synd, genom att skiljas? Innebär det att ett par som känner att de sårar varandra, att de lever i en relation som är ohållbar, att de skadar varandra och bryter ner varandra och sannolikt även sina barn, skulle tvingas fortsätta sitt liv tillsammans - skulle tvingas att fortsätta göra varandras liv till ett helvete?
Naturligtvis inte!
Vad Jesus säger är att när två människor förenas i äktenskap, så är det Gud som har fogat samman dem. Därför är det också bara Gud som har rätt att skilja det som han har förenat.
Hur förenar då Gud två människor? Genom kärlek!
När vi börjar leva tillsammans gör vi det av kärlek, därför att vi älskar varandra, därför att vi vill varandras bästa och vill vara nära varandra. Och "kärleken kommer från Gud" (1 Joh 4:7), för "Gud är kärlek" (1 Joh 4:8)!
Och på samma sätt som Gud förenar två människor, fogar samman oss, genom kärlek, kan han också skilja två människor åt. Genom kärlek!
Kärleken utgår inte från de egna intressena. Kärlek är omtanke, respekt och förståelse. Kärleken utgår från bådas lycka.
"Älska din nästa så som dig själv!"
Guds vilja med oss - den vilja som hans ande fyller vårt hjärta med, den vilja som ska leda oss som kristna i allt vi gör - är kärlek. Och genom vår kärlek kan Gud skilja vad han har fogat samman...
Om båda parter är eniga, om två människor är ense om att de bara gör varandra illa - gör varandra olyckliga - genom att fortsätta leva tillsammans, därför att de inte passar ihop, inte fungerar tillsammans, så är det en kärlekshandling - både mot de båda parterna och mot eventuella barn - att man slutar leva i ett förhållande som bara kan leda till konflikter och lidande.
Med andra ord - på samma sätt som Gud förenar oss, fogar samman oss, av kärlek, så kan han också skilja oss av kärlek - och i stället låta oss vara verkliga vänner resten av livet!
Vad Jesus - liksom Paulus - däremot fördömer är det ensidiga agerandet från endera partens (oftast mannens) sida, förskjutandet av den andra parten, att "skilja sig från", att driva igenom äktenskapsskillnad utan den andras samtycke.
"... skilja sig från sin hustru" (Matt 19:3)"... skilja sig från henne" (Matt 19:7)
"... att skiljas från edra hustrur" (Matt 19:8)
"... om en hustru skiljer sig från sin man" (Mark 10:12)
"Den som skiljer sig från sin hustru..." (Luk 16:18)
"En hustru må icke skilja sig från sin man..." (1 Kor 7:10)
"Om hon likväl skulle skilja sig..." (1 Kor 7:11)
"Om däremot den icketroende vill skilja sig..." (1 Kor 7:15)
Det framgår helt otvetydigt att det i alla de här exemplen handlar om en "ensidig" skilsmässa, och i Israel på Jesu tid - och hundratals år dessförinnan - var kvinnan den svagare parten. De mycket stora rättigheter som mannen hade över allt som ingick i hans familj gällde i stor utsträckning också hans hustru. Hon mer eller mindre "tillhörde" honom som annan egendom, och hon var helt beroende av honom. Hon var skyldig honom absolut trohet - utan att ha rätt att kräva detsamma av honom. Lagligt sett betraktades kvinnan som omyndig, oansvarig. De överenskommelser hon gjorde kunde brytas av hennes man.
Inför domstolarna gällde inte en kvinnas vittnesmål, mer än i extremfall. Hon ärvde i regel varken sin far eller make. Hennes make hade dessutom rätt att stöta bort henne utan minsta hinder - han kunde praktiskt taget göra sig av med sin hustru när han ville (medan kvinnan bara i ytterst sällsynta fall hade rätt att begära skilsmässa). Det enda villkoret för att en man skulle kunna skilja sig från sin hustru var att han gav henne ett skilsmässobrev, där han redovisade orsaken till skilsmässan och gav henne rätt att gifta om sig.
Och den förskjutna kvinnans öde var knappast avundsvärt. I de flesta fall var hon tvungen att flytta tillbaka hem till sina föräldrar.
Även om det under den romerska ockupationen hade blivit möjligt även för kvinnan att i extrema fall begära skilsmässa, hände det ytterst sällan. Kvinnan var fortfarande bunden till sin man, både socialt och ekonomiskt. Kvinnan var ofta utlämnad.
Jesus tog, som alltid, den svagares parti. Som alltid ställde han sig på den utsattas sida. Som alltid visade han att ett liv i enlighet med Guds vilja aldrig kan styras av egenintressen utan endast av kärlek till nästan.
Så när fariseerna hänvisade till Mose lag och påpekade att den ju tillät mannen att skriva ett skilsmässobrev och förskjuta sin hustru, blev Jesu svar att den lagen kom till för att deras hjärtan var "så hårda".
"Men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott!" (Matt 19:8-9)"Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött" (Matt 19:4-6)
I Guds ögon är de båda förenade till ett. Där finns inte något utrymme för egoism. Att handla mot den andra partens vilja på ett sådant sätt att denna helhet, äktenskapet, som uppstått då Gud genom kärleken förenat två människor, splittras och bryts sönder (det må vara genom otrohet eller misshandel eller psykisk förnedring) är äktenskapsbrott. Varje beslut måste vara gemensamt. Varje beslut måste ske i kärlek (1 Kor 16:14).
I Guds ögon är det således alltid - utom då den andra parten redan brutit äktenskapet - fel att tvinga fram en skilsmässa från den man tagit till sin äkta maka (eller make). Att skilja sig från någon som vill att äktenskapet ska bestå är inte något som sker av omtanke om bådas lycka, av hänsyn och förståelse, utan av egenintresse. Att skilja sig därför att man har hittat någon som är attraktivare, yngre eller intressantare i något avseende (oftast sexuellt...) är inte något som sker av kärlek till den andra parten. Då är det inte heller av Gud (Rom 13:10), utan då är det människan som handlar. Och...
"... vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt" (Matt 19:6)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|