Svar: De första kristna var ju (precis som Jesus) inget annat än judar, som var övertygade om att den gudakonung, Messias (eller "Kristus" på grekiska) som profeterna i alla tider talat om verkligen hade kommit. De fortsatte naturligtvis att hålla fast vid den tro och de gudomliga föreskrifter som de var uppvuxna med och hade följt i alla år. Där ingick som en självklarhet också sabbatsbudet, Guds befallning att helga den sjunde veckodagen, lördagen, som på hebreiska heter sabbat (2 Mos 16:26) och som Gud välsignat redan vid skapelsen (1 Mos 2:2-3).
Efter Jesu himmelsfärd började hans efterföljare dock betrakta även den första dagen i veckan - söndagen - som speciell, som en sorts "extra" högtids- och gudstjänstdag, eftersom det var den dagen då deras Herre ansågs ha uppstått (varför den senare kom att kallas "Herrens dag", dies dominica på latin). Första gången den tanken finns omnämnd i några skrifter är hos Barnabas och Justinus (ca år 135 och 150, drygt ett sekel efter Jesu liv på jorden).
Söndagen blev således en glädjedag, en fest- och jubeldag, då man firade att Jesus hade uppstått från de döda (och då man absolut inte fick fasta eller be i knäböjande ställning). Det finns emellertid inget som tyder på att man betraktade den som någon sorts kristen parallell till sabbaten.
Under församlingens första tre århundraden fortsatte man således att hålla fast vid Guds uppmaning att "helga sabbaten (lördagen)" genom att vila den dagen, samtidigt som man på söndagarna höll gudstjänster som en hyllning till Jesus Kristus. Söndagen var dock inte någon vilodag, utan man kunde arbeta precis som man ville (bara det inte gjorde att man blev förhindrad från att delta i gudstjänsten).
De första Jesustroende hade ända från början varit utsatta för stark kritik från den ortodoxa judendomen, som betraktade den unga kyrkan som en fiende och bekämpade den på samma sätt som den bekämpade alla andra olika judiska sekter och utbrytningar. Var och en som hävdade att snickaren från Nasaret var den utlovade Messias, blev genast utstött från ur den judiska församlingen, synagogan. Man baktalade och spred rykten mot de Jesustroende och försökte hetsa den hedniska befolkningen och de romerska makthavarna mot dessa "avfällingar" som svikit den ursprungliga judiska tron.
Judendomens fördömande och bekämpande av de kristna ledde så småningom till en definitiv brytning. Den Jesustroende församlingen var inte längre en gruppering inom judendomen, utan betraktades som en självständig, avfällig, religion - samtidigt som kyrkan i sin tur såg judarna som ett olydigt folk som Gud övergett för att i stället upprätta den kristna församlingen som det sanna Israel. (Här lades följaktligen grunden till den antisemitism, som skulle komma att karakterisera de kristnas förhållande till judarna genom hela kyrkans historia.)
Dessutom präglades kristendomens första tid av hårda "strider" med andra religioner och filosofier, och så småningom uppstod (fullt förklarligt, med tanke på det missionsuppdrag som Jesus gett sina lärjungar) ett behov av att få fler medlemmar och därmed större möjlighet att kunna sprida Jesu lära ännu mer.
Flera av de ickejudiska folk man mötte inom det romerska riket, där kristendomen först spreds, var soldyrkare och betraktade veckans första dag som "solens dag", dies solis (varav vårt namn söndag från tyska Sonntag, som betyder just "solens dag"). Även romarna själva hade sedan länge firat söndagen som en hyllning till solen (solguden).
Här fann man således en beröringspunkt - solens dag och Jesu uppståndelsedag. Hedningarna (dvs ickejudarna) skulle inte behöva ändra på sin vana och börja fira sabbaten, som ju betraktades som en judisk religiös sed, utan de kunde fortsätta att ha söndagen som helgdag - bara de i fortsättningen firade den till minne av Jesu uppståndelse.
Till slut kom så iakttagandet av söndagen som den primära gudstjänstdagen att få statligt stöd, och det skedde sannolikt under kejsar Hadrianus regim (117-135). Han avskydde allt vad judar hette och förföljde alla judar som levde inom det romerska riket. Följaktligen förbjöd han också alla judiska sedvänjor, inklusive sabbatsfirandet.
Det här förtrycket påverkade givetvis de första kristna i Rom, och fick dem att "för fridens och hälsans skull" - men också på grund av det inom kyrkan allt mer utbredda judehatet - överge sabbatsfirandet och i stället övergå till att fira söndagen som den enda veckohelgdagen.
Närmare 200 år senare, år 321, införde så kejsar Konstantin den store de två första romerska lagarna om söndagsvila - något som skulle få ännu mer betydelse för synen på söndagen. Här stadfästes nämligen än en gång att "solens ärevördiga dag" skulle vara en vilodag: "Alla domare och stadsfolk och de som är sysselsatta med handel och hantverk skall vila på solens ärevördiga dag". Inga militärövningar fick äga rum den här dagen och inte heller några rättegångar, såvida de inte gällde frigivning av slavar.
Och vid kyrkomötet i Laodicea år 364-365 fastslogs inte bara denna lag, utan man fattade också beslut om rättsliga/kyrkliga åtgärder mot dem som fortsatte att hålla fast vid sabbatsbudet och helga "den judiska sabbaten" (en formulering som för övrigt var karakteristisk för den antisemitism som nu blivit utbredd inom hela kyrkan).
Efter ytterligare ett sekel hade man infört förbud mot teater- och cirkusföreställningar på söndagar, och i och med kejsar Leo I:s söndagslag år 469 blev det även förbjudet att ägna sig åt lantbruksarbete denna dag.
Nu började det framkomma tankar om att söndagen inte bara var de kristnas gudstjänstdag, utan dessutom borde vara en vilodag - dvs att sabbatsbudet för de kristna i själva verket gällde söndagen, den dag då deras Herre uppstått från de döda. Från 500-talet var det följaktligen en ganska utbredd uppfattning att sabbatsbudet i själva verket borde gälla söndagen, och så småningom kom söndagen att helt och hållet ersätta sabbaten som vilodag.
I de liturgiska böckerna behöll man dock beteckningen "sabbat" för lördagen (vilket ju inte är så underligt, eftersom ordet "sabbat" faktiskt är det hebreiska namnet på lördagen), och hela medeltiden igenom var man - även om man högtidlighöll söndagen som vilodag - fullt på det klara med att det inte var Jesus själv, utan kyrkan, som hade överfört sabbatsbudet till söndagen.
På 600-talet trängde dock tanken fram allt starkare att söndagen i själva verket var den kristna vilodagen och därmed var den utveckling i full gång som ledde till att kyrkan omkring år 800 helt avskaffat den vilodag som Gud instiftat och i stället börjat betrakta söndagen som både gudstjänst- och vilodag. Så småningom övertogs den här seden även av de reformationskyrkor som på 1500-talet bröt sig ur moderkyrkan (dvs den katolska kyrkan). För även om reformationen medförde en del läromässiga förändringar, fördes den katolska kyrkans iakttagande av söndagen som en vilo- och gudstjänstdag vidare till de olika protestantiska trosriktningarna - och så är det fortfarande inom den större delen av kristenheten.
Genom alla tider har det emellertid funnits flera kristna samfund och församlingar (liksom enskilda troende) som ansett att Guds befallningar i de tio budorden är giltiga för all evighet och följaktligen har fortsatt - och fortsätter - att helga sabbaten (lördagen) i enlighet med det fjärde budet.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|