Svar: Inom den kristna kyrkan använde man tidigt beteckningen "fader" som hederstitel för sina ledare, och på grekiska - det språk som huvudsakligen användes i den tidiga församlingen - var ordet för "fader" pappas. På latin var det papa.
Som verklig titel användes detta ord först på biskoparna i Karthago i Afrika och Alexandria i Egypten. Än i dag bär patriarken av Alexandria titeln "pappas".
I mitten av 200-talet hade bruket spritt sig till kyrkan i väst och prästerskapet i Rom talade om Cyprianus som "den högt välsignade fadern (latin papa)". Men vid den tiden var ordet "papa" inte någon titel som representerade makt och myndighet, utan snarare ett tilltalsord fyllt av vördnad.
Makten inom den västerländska kristenheten kom emellertid alltmer att knytas till Rom och den romerske biskopens person. I slutet av 300-talet gjorde Siricius (384-99) anspråk på att hans beslut skulle ha samma bindande kraft som ett dekret från ett kyrkomöte, och han använde själv titeln "papa", liksom Leo II femtio år senare.
Från 700-talet titulerades biskopen av Rom allmänt "papa". Det var också då "Kyrkostaten" - det stora område i mellersta Italien som påven förr styrde som världslig härskare - föddes. Men det var först påven Gregorius VII (1073-85) som slutligen slog fast att titeln "papa" (som på svenska blev "påve") uteslutande skulle användas på biskopen av Rom, i egenskap av Petrus efterträdare. Det var också han som gjorde påven till vad denne är i dag - den universella (katolska) kristna kyrkans "allsmäktiga" överhuvud.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|