Svar: Dogmen om ”påvens ofelbarhet” innebär inte att den romersk-katolska kyrkans högste ledare på något vis som person skulle vara ofelbar. Innebörden är att han, i egenskap av Guds ställföreträdare på Jorden, fungerar som ett Guds språkrör då han uttalar sig om kyrkans lära ”ex cathedra”, under uttryckligt åberopande av sitt herde- och läroämbete.
Ofelbarhetsdogmen fastslogs inom den romersk-katolska kyrkan den 18 juli 1870, vid det första Vatikankonciliet i Rom 1869-1870. Dogmen anses ha använts vid två tillfällen. Första gången var då påven Pius IX år 1854 slog fast som en katolsk trossanning att jungfru Maria liksom Jesus blev till genom ett under, genom en ”obefläckad avlelse” (Immaculata Conceptio). Andra gången var år 1950 när påven Pius XII fastställde läran om att Maria togs upp kroppsligen till himlen (Assumptio Mariae).
(Ingen av dessa läror har alltså något stöd i Bibeln, utan grundar sig enbart på påvens "ofelbara" beslut.)
Dogmen att påven skulle vara ofelbar då han uttalar sig i egenskap av påve fastslogs som sagt i ett romersk-katolskt kyrkomöte. Andra kristna betraktar detta beslut exakt på det viset, nämligen som ett uttryck för vad den katolska kyrkan anser. Och eftersom andra kristna inte anser att den romerska kyrkans beslut är på något vis allmängiltiga eller bindande, så anser man inte heller att påven någonsin är Guds ofelbara språkrör, oavsett när, var eller hur han gör sina uttalanden.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|