Svar: Om man sätter likhetstecken mellan Gud och Fadern (enbart Fadern) är det naturligt att undra över Sonens roll. Men det är där själva tankefelet uppstår. Gud är nämligen inte begränsad till enbart Fadern - Gud är inte ett annat ord för "Fadern" - utan både Fadern och Sonen är Gud.
Det är kanske lite lättare att förstå om vi tänker oss ordet "Gud" som ett "gruppnamn", som exempelvis namnet på ett litet familjeföretag.
Tänk dig till exempel ett litet skomakeri, "Sko-Svensson", som innehas av två personer som råkar vara far och son. Tillsammans utgör de alltså "Sko-Svensson".
Det finns naturligtvis bara ett enda "Sko-Svensson", men det består av två individer, fadern och sonen. Och om en av dem måste ägna sig åt något annat, så utgör den andre hela firman, som då alltså består av bara en individ. Likaså kan firman utökas med en eller flera personer - som tillsammans är "Sko-Svensson".
I fallet Gud får du istället tänka dig ett företag eller en familj, som heter "Gud". "Gud" är då företagets "firmanamn" (eller familjens "efternamn" eller "släktnamn", om man så vill.) Både Fadern och Sonen ingår i detta team, denna familj. Tillsammans utgör de alltså Gud.
Och oavsett om "familjen Gud" (precis som skomakeriet) består av en eller flera individer så handlar det likväl bara om en Gud, på samma sätt som det bara finns ett Sko-Svensson oavsett hur många personer firman består av.
Fadern är således inte en gud och Sonen en annan gud (de är inte två olika gudar), lika lite som pappa skomakare är en "firma Sko-Svensson" och hans son är en annan "firma Sko-Svensson" (de är inte två olika firmor), utan Fadern och Sonen är båda Gud.
Däremot är de två olika personer - två personer som ingår i, och utgör, familjen "Gud" - på samma sätt som båda skomakarna är "Sko-Svensson" - två personer som ingår i, och utgör, firma "Sko-Svensson".
Vad som enligt bibeln hände den där gången för 2000 år sedan var att Sonen, den ene av dessa personer i "familjen Gud", lämnade sitt andliga, fullkomliga tillstånd och lät sig födas som en fysisk, dödlig människa...
Den han utsåg till sin jordiska mor var en ung judisk flicka i 13-14-årsåldern som hette Maria och var trolovad med en snickare vid namn Josef. När hon fött sitt barn gav de pojken namnet Y'shua (ett namn som på svenska blir Josua eller Jesus). "Jesus" var således enbart Sonens jordiska namn.
Och Ordet [Sonen, Kristus] blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet..." (Joh 1:1,14)
När Gud blev människa (dvs när den person i familjen Gud som kallas "Sonen" föddes på jorden som juden Jesus) "klädde han av sig" all gudomlighet (Filipperbrevet 2:5-8 uttrycker det med att "fastän han var till i Gudsgestalt räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte [något att visa upp inför människor] utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt") och blev fullkomlig människa, för att kunna leva som en människa, frestas som en människa, tro på Gud som en människa och följa Guds vilja hela sitt liv - som en människa.
Och "Sonen Gud" blev verkligen människa i alla avseenden. Gud kan inte frestas, men Jesus blev frestad. Gud kan inte dö, men Jesus dog. Gud vet allt, men Jesus visste inte dagen och stunden då han skulle återkomma till jorden. Ingen människa kan se Gud, men Jesus kunde ses.
Som människa blev Sonen hungrig och måste äta. Han blev törstig och måste dricka. Han blev fysiskt trött och måste sova.
Som människa var Sonen begränsad. Han var noga med att betona att han - som människan Jesus - inte kunde göra något av sig själv, utan att det var Fadern som handlade genom honom.
Som människa måste Sonen tro och förlita sig på att Fadern, när han avslutat sin uppgift på jorden, skulle upphöja och ge honom tillbaka den härlighet han hade tillsammans med Fadern före världens skapelse.
Som människa bad Sonen till Gud:
"Fader, stunden har kommit ... Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till" (Joh 17:1,5)
Som människa led Sonen samma kval som alla andra människor skulle gjort och vädjade till Fadern om att slippa undan det lidande som väntade honom, men ändå vek han aldrig av från den väg som var utstakad för honom, den uppgift han visste var hans, utan lämnade hela sitt liv i Faderns händer:
"Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna [lidandets] bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill...!" (Mark 14:36)
Och som människa måste han också (trots att han själv var fri från all synd) drabbas av det som är den ofrånkomliga följden av mänsklighetens synd - det oundvikliga slutet för varje fysisk människa - den påföljd, det straff, som synden ger - döden.
Men tack vare att han levt ett liv i fullkomlig enhet med Gud och i samklang med Guds vilja kunde han uppstå från döden - den första människan, som någonsin "fötts ifrån de döda" (Kol 1:18) - och återfå det eviga liv som han haft från begynnelsen.
Därmed kunde han också ge detta liv vidare ("Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv", 1 Kor 15:45) till alla dem som beslutar sig för att följa honom - alla som ångrar de synder de begått i egenskap av "den förste Adams" ättlingar, accepterar att Jesus led och gav sitt liv för vår skull, för att kunna ge oss evigt liv, tar emot Jesu erbjudande om ett nytt liv och väljer att överlämna sitt liv i Guds händer och i fortsättningen som "den siste Adams" (Jesus) efterföljare låter sig ledas av samma Heliga ande som ledde honom under hela hans liv här på jorden och som i uppståndelsen kommer att ge oss evigt liv.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|