När kejsar Konstantin kallade samman de kristna biskoparna till kyrkomötet i Nicaea hade det gått mer än 20 år sedan den sista förföljelsen. Och dessförinnan hade de kristna åtnjutit nästan ett halvt sekel av lugn och ro med bara tillfälliga utbrott av förföljelser under kejsar Decius, som regerade 249-251. under Valerianus (253-260) och under Aurelianus (270-275). Men förföljelserna hade bara varit lokala och i hög grad berott på vilken syn provinsguvernörerna och lokalbefolkningen haft på de kristna.
På det stora hela, och på de flesta håll, hade de kristna utan hinder kunnat utöva sin religion och vinna nya anhängare. År 200 hade det inte funnits mer än 200 000 kristna i Romarriket, men när 300-talet närmade sig var de mer än sex miljoner av de totalt 100 miljoner invånarna i riket. I Nicomedia, huvudstad i Bithynien och sedermera det östromerska rikets huvudstad, hade den kristna församlingen uppfört en stor kyrka nära kejsarens palats.
När Diocletianus - den kejsare som skulle stå för den sista perioden av förföljelsen - besteg tronen fanns det alltså kristna överallt i det romerska samhället. Inom alla sociala skikt och inom alla yrkesgrupper. Diocletianus egen hustru tillhörde dem. Själv var han likgiltig till denna tro. Men av någon anledning (troligen efter påtryckningar från sin underkejsare Galerius) gav han order om att kristna böcker skulle brännas, kyrkor rivas och kristna ledare gripas och avrättas. Han införde även ett allmänt påbud om offer och trohetsed till kejsaren, något som stred mot de kristnas tro. Men de här förföljelserna blev aldrig särskilt allvarliga. Romarriket var stort och de lokala styresmännen var mer eller mindre strikta i sin åtlydnad av kejsarens påbud. Många av dem var själva kristna, eller sympatiserade med de kristna.
Diocletianus andre underkejsare Constantius (pappa till en viss Konstantin...) som ansvarade för Gallien och Britannien och hade (numera tyska) Trier som residensstad, var noga med att inte skada några av de kristna, utan lät - mest för syns skull - bränna ner en del kyrkor (som lätt skulle kunna byggas upp igen). Galerius, som inledningsvis varit ivrigt aktiv i förföljelserna av de kristna, insåg till slut att denna tro inte kunde utrotas, så år 311 (då han avancerat till överkejsare) utfärdade han på sin dödsbädd en bestämmelse som tilllät kristna att bygga kyrkor och fira gudstjänst. De skulle dock ”be till sin Gud för vår, statens och sin egen säkerhet”.
Året därpå utfärdade så Konstantin (som då blivit överkejsare) och hans östromerske medkejsare Licinius ett edikt om allmän religionsfrihet. Romarriket skulle helt enkelt förhålla sig neutralt i fråga om medborgarnas religion.
År 313 beslöt sig Konstantin att själv ansluta sig till den kristna kyrkan sedan han fått uppfattningen att de kristnas gud hjälpt honom till segern över sin främsta rival om makten, Maxentius. Detta ska inte tolkas som att Konstantin på något vis blivit omvänd och fått en ny livssyn eller börjat leva med Jesus som sin förebild (vilket klart framgår av hans handlingar under resten av sitt liv), utan det betydde bara att han fortsättningsvis besökte en annan helgedom och reciterade andra böner än tidigare. Han såg helt enkelt till att dyrka den gud som han ansåg kunde ge honom mesta möjliga makt.
Samma år upprepade och utvidgade Konstantin och Licinius sitt gemensamma edikt i vad som kommit att kallas "det milanesiska ediktet". I detta toleransedikt förklarade man bland annat: "Med hänsyn till att fri religionsutövning ej bör förvägras någon, utan frihet måste lämnas åt vars och ens omdöme och vilja att efter eget val utöva sin religion, har vi redan tidigare befallt, att det även skall tillåtas de kristna att behålla den tro, som hör samman med deras sekt och religion." Nu beslutades också att kyrkor och gods, som fråntagits de kristna, skulle återlämnas. Alla konfiskerade kristna kyrkor återlämnades, präster slapp betala skatt, kristna fick höga poster inom administrationen och Konstantin själv finansierade ett stort antal nya kyrkor. Kejsaren införde även söndagen som en helig dag och förbjöd korsfästelser.
De kristna församlingarna var inte på något vis knutna till den romerska staten. Men i egenskap av kristen kejsare blev det helt naturligt Konstantin som de kristna ledarna kom att vända sig till när det uppstod konflikter mellan församlingarnas tolkningar av den kristna tron. Redan år 313 vände sig biskopar i Afrika till honom och bad att han i egenskap av kejsare skulle medla i en religiös strid. Och tio år senare var det alltså dags igen när biskop Alexander i Alexandria och biskop Arius i syriska Antiokia kom i strid med varandra angående huruvida Sonen var skapad av Fadern eller alltid existerat..
Konstantin kände sig tvingad att ingripa i vad han själv uppfattade som en helt oviktig, onödig och ovärdig tvist, och han skrev ett långt brev till de båda biskoparna där han uppmanade dem att se mer på det som förenade dem och strunta i det som skilde dem åt. Det gav inget resultat. Båda biskoparna hävdade envist sin uppfattning och biskop Hosius av Cordoba i Spanien (som var Konstantins rådgivare i andliga frågor) rekommenderade kejsaren att kalla alla kyrkans ledare till ett möte. Eftersom konflikten gällde församlingarna i öst valde man att hålla sammankomsten i Nicaea, men kallelsen gick ut till alla församlingar runtom i hela Romarriket - totalt 1 800 stycken. Och det var alltså inga förtryckta, gömda kristna som mottog kallelsen från sin förmodade bödel, utan ledare för öppet verkande församlingar som kallades samman av landets (officiellt) kristne härskare som i mer än ett decennium på alla sätt visat att han var en av dem. Det handlade inte heller om att de skulle "ansluta sig till Konstantin" (som medborgare i det romerska riket var de ju redan anslutna till sin kejsare) eller avsåg att bilda någon "kyrkostat", utan enbart om att de - liksom han - var måna om att få slut på konflikten mellan de olika kristna fraktionerna i Egypten och Syrien vilket bara var möjligt genom att man satte sig ner tillsammans.
Av de 1 800 biskoparna som fick kallelsen var det emellertid bara 318 som kom till Nicaea. Nästan alla kom från den östra delen av riket - från de syriska och egyptiska kyrkorna - vilket ju var naturligt eftersom det var de som främst berördes av konflikten. Språket som talades var därför inte heller latin utan grekiska.
Någon komplett förteckning över de närvarande biskoparna finns inte bevarad, men däremot kan man genom att sammanställa liostor ur olika källor få fram ca 250 namn på deltagare i kyrkomötet. Här är några av de mest bemärkta deltagarna:
Den högsta rangen bland de östliga biskoparna innehades av de tre patriarkerna: Alexander av Alexandria i Egypten (som kom med 14 biskopar från Nildalen och fem från Libyen), Eustathius av Antiokia i Syrien (som hade de syriska och palestinska biskoparna i följe) och Makarius av Jerusalem.
Bland de närvarande biskoparna från kyrkorna i öst fanns (med reservation för olika stavningar):
Potammon från Herakleopolis
Sentianus av Boreum
Pafnutious från Övre Thebais
Johannes av Persien
Jakob av Nisibis i Mesopotamien
Aitallaha av Edessa
Paulus av Neo-Caesarea.
Eusebius av Nicomedia (som senare döpte Konstantin på dennes dödsbädd)
Theognis av Nicara'
Menofantus of Efesus
Maris av Kalcedon
Sekundus av Ptolemais
Theonus av Marmarica
Zopyrus av Barca
Dathes
Eusebius av Caesarea (sedermera kyrkohistoriker)
Paulinus av Tyrus
Actius av Lydda
Theognus av Nicaea.
Nikolas av Myra
Aristakes av Armenien
Leontius av Caesarea
Hypatius av Granga
Protogenes av Sardica
Melitius av Sebastopolis
Akilleus av Larissa
Atanasius av Thessaly
Spyridion av Trimythous på Cypern
Stratofilus av Pitiunt i Egrisi (utanför Romarriket).
Acesius av Konstantinopel
Från den västliga, latinspråkiga, delen av Romarriket kom bara ett fåtal biskopar. Några av dem var:
Hosius av Cordoba (som tagit initiativet till kyrkomötet) var den enda representanten för den spanska kyrkan.
Nicasius av Dijon (den ende representanten från Gallien)
Eustorgius från Milano
Markus från Kalabrien
Capito från Sicilien
Donmus av Stridon
Cecilian av Karthago i Nordafrika
Teofilus (en got som kom å de nordliga barbarernas vägnar)
Biskoparna av sådana betydande städer som Arles, Autun, Lyons, Treves, Narbonne, Marseilles och Toulouse deltog inte.
Biskop Sylvester av Rom skulle ha kommit, men han var gammal och sjuk och skickade prästerna Vito och Vincentius i sitt ställe.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|