Svar: Det är lätt att läsa in något i en text som inte står där. I det ställe i Romarbrevet, som du nämner, talar Paulus om en specifik kategori människor, nämligen dem som Gud då (omkring år 60 när Paulus skrev brevet) hade utsett, kallat och gjort rättfärdiga.
Bibeln säger klart och entydigt att Gud vill att alla människor ska komma till tro och få evigt liv (1 Tim 2:3-4). Eftersom ingen kan komma till tro utan att ha blivit kallad av Gud, betyder det att Gud ofrånkomligen måste kalla alla människor. Men alla lever inte samtidigt och alla lever inte på platser eller i kulturer där de samtidigt kan nås av Guds kallelse. Därför kallar han inte heller alla samtidigt, utan han gör det vid de tidpunkter som han själv finner lämpligast.
Gud kallade följaktligen ett litet fåtal redan före Jesu verksamhet. Han kallade ganska många under Jesu verksamhet. Han har kallat och kallar ytterligare miljoner efter Jesu verksamhet, under församlingens tid (fram till Jesu återkomst). Han kommer att kalla miljarder under Tusenårsriket - och efter Tusenårsriket (det som kallas ”domen”) kommer han att uppväcka och kalla alla de övriga som levt och dött genom tiderna utan att ha lärt känna Gud och haft en möjlighet att komma till tro (Jesus tar invånarna i Sodom och Gomorra som exempel).
Och under alla dessa tusentals år då Gud kallat människor till sig, har ett litet fåtal av alla dem som kallats varit människor som Gud redan på förhand utsett till vissa speciella uppgifter.
”Många är kallade, men få är utvalda”
Så var det på Jesu tid, så var det på Paulus tid och så är det även i dag. Gud kallar inte alla i dag heller, men han kallar många - och bland dessa många finns det ett litet fåtal som han dessutom har utsett på förhand till särskilda uppgifter.
Det är just denna speciella kategori som Paulus nämner i Romarbrevet 8 - det lilla fåtal som Gud på förhand utsett till en viss uppgift och sedan kallat. Dessa utvalda, som Gud dittills kallat, dem hade han också gjort rättfärdiga. Det var ett konstaterande om något Gud hade gjort, men detta konstaterande säger absolut ingenting om några andra människor, varken då eller i framtiden.
Det säger inte att alla som kallas i alla tider är speciellt utvalda. Så är det inte - det säger ju också Jesus uttryckligen: ”Många är kallade, men bara några få är utvalda [dvs utsedda på förhand]”.
Det säger inte heller att alla, som i fortsättningen skulle komma att kallas, också skulle göras rättfärdiga. Det beror nämligen helt och hållet på om de tackar ja till hans erbjudande om evigt liv och bestämmer sig för att ta emot Kristus som sin Herre och bli rättfärdiggjorda [dvs få sina synder utraderade och börja ett nytt liv ”från scratch”].
Slutligen säger det inte heller att alla som i fortsättningen skulle bli rättfärdiggjorda också skulle komma att få evigt liv. Även det beror på dem själva - om de förblir trogna Gud. För som Paulus också säger:
"Om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld..." (Hebr 10:26-27)
För den som efter att ha lärt känna Gud - efter att ha kallats och gjorts rättfärdig (dvs fått sina tidigare synder förlåtna) - likväl vänder Gud ryggen och medvetet avstår från möjligheten till evigt liv i Guds rike, finns ingen frälsning. Den människan har fattat sitt definitiva beslut. Och Gud kan inte tvinga den som inte vill ha evigt liv att ta emot det.
Men vad vi kan vara helt säkra på, det är att Gud vill att alla ska få evigt liv eftersom det är syftet med att han skapade oss (2 Kor 5:5). Jesus har dött för alla människor (Rom 5:6, 1 Tim 2:6), oavsett om de levde tusentals år före vår tideräknings början, i vår tid eller i framtiden (1 Tim 2:6).
”Liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor” (Rom 5:18)
Guds kärlek omfattar alla. Ingen är utesluten. Gud vill inte att någon enda ska gå förlorad. Guds syfte är att alla ska bekänna Kristus som sin Herre (Fil 2:10-11). Därför kommer också Gud att kalla alla människor - förr eller senare. En dag kommer han att ha kallat alla människor som någonsin har levt på jorden. En dag kommer alla att ha fått samma möjlighet att välja att följa honom. Och ingen som tackar ja till Guds kallelse och vill förbli trogen mot Guds vilja kommer att gå förlorad.
Hela Romarbrevet 8 understryker att Gud på alla sätt kommer att hjälpa dem som älskar honom att nå det goda - uppnå evigt liv. Det innebär inte att den troende kommer att slippa undan sorger, bekymmer, lidande, sjukdomar, förföljelser och död - tvärtom är det exakt vad Jesus ”utlovat” de troende, och exakt vad Paulus och alla de andra apostlarna fick utstå (1 Petr 4:13-14). Men Paulus ord är ett löfte om att oavsett vad som händer oss så vet vi en sak:
”Varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen [kan] skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre” (Rom 8:38-39)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|