Har du en egen fråga? Sök först i Allt om Bibelns arkiv. Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
Åsikten att jorden skulle ha skapats för 6000 år sedan baserar man på bibelns släkttavlor, där man följer generationerna bakåt i tiden till Adam - och sedan förutsätter att jorden skapades samtidigt som Adam. När det gäller de släkttavlor som presenteras i bibeln måste vi emellertid hålla i minnet att de i regel bara är utdrag ur fullständiga register, som antingen var upptecknade i en särskild bok (1 Mos 5:1 och Neh 7:5) eller ingick i någon historisk krönika (1 Krön 9:1 och 2 Krön 12:15). De bibliska släktregistren är alltså aldrig avsedda att vara kompletta, utan författarna har tagit med de personer som de ansett vara väsentliga för sammanhanget. De släktled som var av mindre betydelse utelämnade man.
Likaså är det viktigt att komma ihåg att när man använde ordet "fader" eller "son", så var syftet snarare att betona den arvsrättsliga aspekten än den fysiska härkomsten. "Son" kunde således även betyda någon avkomling i senare släktled, och "far" kunde vara exempelvis en stamfader. (Jesus talar ju till exempel om de troende som "Abrahams barn", och Daniel omnämner Nebukadnessar som Belsassars far, med vilket han menar att Nebukadnessar var Belsassars företrädare på tronen.)
Bibeln säger med andra ord ingenting om människans ålder - och inte heller om jordens ålder. Om vi går till den allra första versen i Första Mosebok, så säger bibeln bara att "i begynnelsen" - i alltings början - skapade Gud "himmel och jord" (eller mer korrekt: "himlarna och jorden"). Men den talar bara om vad som hände en gång i tidens och universums början. Att Gud skapade det väldiga universum där vi lever - men inte hur denna skapelse gick till. Den berättar inte vad som hände under de miljarder år som gick sedan de första virvlande stoftmolnen började sprida sig ut i universum och hur Gud skapade de första stjärnorna och formade galaxerna med deras myriader himlakroppar - solar, planeter och satelliter, meteorer och kometer, miljoner världar, somliga beboeliga som jorden, andra kalla som Pluto eller heta som Merkurius.
Vad det gäller tidpunkten för "begynnelsen" och detaljerna kring världsalltets uppkomst och utveckling får vi i stället vända oss till de vetenskapliga resultaten från astronomi, geologi, astrofysik etc. Och i dag vet vi att universums ålder ligger någonstans mellan tio och 20 miljarder år. Och dessutom vet vi att jorden är ett av de senare tillskotten bland himlakropparna. Vår planet anses inte vara mer än cirka 4,6 miljarder år.
Bibeln säger heller ingenting om vilka livsformer som Gud kan ha låtit leva på den här planeten under de miljarder år som jorden existerade före vår tidsålder - människans tidsålder. Den säger ingenting om vilka varelser som vandrade här på jorden under de epoker som vi i dag benämner "kambrium", "karbon", "jura", "krita" etc. Den säger inget om vilka olika arter som har existerat på vår planet - som har kommit och gått - under årmiljonernas lopp. Men även här ger oss den moderna forskningen åtskilliga svar.
Arkeologernas spadar gräver fram allt fler vittnesbörd om den historia som finns bevarad under årtusenden och årmiljoner av sand och sten. Bland deras fynd finns spåren efter otaliga former av levande organismer, från bakterier till gigantiska ödlor och djur, lavar, träd och blommor liknande dem som lever på jorden i dag. Där finns hundra miljoner år gamla benrester som vittnar om hur väldiga dinosaurier mötte sitt öde i någon ännu okänd form av global katastrof, där finns lager av olja som bildats under miljoner år av mikroskopiska växt- och djurlämningar - och där finns enkla stenredskap, ristningar, kol och benrester efter primitiva varelser som delade åtskilliga drag med den moderna människan, varelser som kunde använda olika typer av redskap (precis som många av de apor som finns på jorden i dag).
Flera av dessa varelser var mer eller mindre humanoida, dvs människolika. Man har funnit spår av människoliknande varelser som varit hundratusentals, och till och med miljoner, år gamla. Och eftersom de benfynd som arkeologerna gjort har haft vissa likheter med människans skelett har vi kallat dessa hundratusentals år gamla varelser för "Homo" (människa) med olika "bestämningar" beroende på fyndplatserna, skelettens utseende eller varelsernas förmodade uppträdande (Homo habilis, Homo erectus, Homo neanderthalis etc etc).
Men det var långt senare som den första människan såg dagens ljus. Bibeln berättar att vid en viss tidpunkt i jordens historia hände någonting dramatiskt. Gud skapade en varelse som skilde sig från alla andra organismer som levde och hade levt på den här planeten sedan den först började bära liv. Gud skapade vad som slutligen skulle bli hans egen avbild.
Gud genomförde det första steget genom att förse en livsform han skapat av jordens materia med sin ande. Bibeln säger ingenting om hur lång tid han tog på sig att forma den fysiska kropp han skulle använda - om han format den tio minuter tidigare eller om den var resultatet av en gudomligt planerad och intelligent styrd skapelseprocess som han lett under miljoner år ("ty för Gud är tusen år som en dag...") - och det har heller inte någon betydelse.
Det avgörande är att i den stunden började Gud skapa sin avbild.
För första gången framträdde här på jorden en varelse som var lik sin skapare. Inte i fysiskt hänseende, för fysiskt sett skilde den sig inte mycket från de arter som tidigare funnits på jorden. Många av dem hade haft många drag gemensamt med denna nya varelse, såväl kroppsliga som vissa själsliga drag, men den bar på en egenskap som gjorde den unik: den hade inte bara kropp och själ (personlighet), utan även ande!
När Gud gav den sin ande gav han den det som skulle utgöra den avgörande skillnaden mellan hans avbild och alla andra varelser, alla andra arter som någonsin vandrat - eller vandrar - på jorden, oavsett hur fysiskt lika den nya skapelsen de var och oavsett vilken beteckning senare tiders vetenskapsmän skulle ge dem - oavsett om deras kvarlevor en dag skulle komma att kallas Homo erectus, Homo habilis eller Homo-något-annat.
Han gav henne den faktor som skulle höja upp dess mentala kapacitet från det alltigenom fysiska till det andliga - en ickefysisk komponent som i kombination med hjärnan skulle skapa ett medvetande som var unikt - "jagmedvetandet", medvetandet om sig själv som "jag", förmågan att "se sig själv utifrån", se sig själv i ett större sammanhang.
Plötsligt fanns det en varelse som skilde sig radikalt från alla andra livsformer på jorden - en varelse som inte fungerade instinktivt, utan var utrustad med ett förstånd, ett intellekt. En varelse som förstod att den tänkte. En varelse som förstod att dess handlingar fick konsekvenser. En varelse som bar på de egenskaper som finns i begrepp som moral, etik, kärlek, skönhetssinne etc.
Här fanns en varelse som var förmögen att skapa konst. En varelse med skönhetssinne, kreativitet, förmåga att att utveckla ett språk, att tänka abstrakt, att fundera över sin existens, meningen med tillvaron, tänka på livet och döden, fundera över sin härkomst, tänka på framtiden och livet efter detta, existensen av en Gud.
Här fanns en varelse som var förmögen till empati - den enda varelsen som kunde sätta sig in andras känslor, reaktioner, smärta etc. En varelse som kunde förstå rätt och fel, ont och gott. Som kunde tänka i begrepp som rättvisa och medkänsla. En varelse som kunde välja. Som kunde ta ansvar för sina handlingar. Som kunde ångra sina handlingar. Och därmed ett moraliskt ansvarigt väsen. Alltsamman förutsättningar för förverkligandet av Guds ursprungliga avsikt - att skapa sin avbild!
Här fanns för första gången i vår planets historia en varelse som bar på samma egenskaper som Gud. Medan alla andra livsformer på jorden skapats "efter sina arter", så skapades denna livsform "efter Guds art", till Guds avbild, till att bli lik Gud, till att bli sin skapares avbild i alla avseenden.
Det betydde att denna varelse hade en potential som ingen annan levande individ på jorden någonsin haft - en potential som överträffar allt...
För även om den som fysisk organism betraktat var dödlig precis som alla andra varelser som tidigare vandrat på den här planeten, dömd att brytas ner och återvända till jorden precis som allt annat levande, hade den möjlighet att upprätta och behålla en medveten, avsiktlig kontakt med sin Skapare - en kontakt som skulle bestå även när den fysiska kroppen dog och bröts ner - och därmed möjlighet att få evigt liv, att övergå till det gudomliga existensplanet, den andliga dimension där Gud existerar.
Denna varelse - denna materiella "prototyp" till vad som var avsett att en dag bli Guds fullkomliga avbild - kallade Gud helt enkelt för "jordvarelse", och det blev på hebreiska adám. (Det hebreiska ordet adám kommer nämligen av adamá som betyder jord.) Och det svenska ordet för denna "jordvarelse" är människa.
Människan må ha haft många föregångare på vår planet, men från den stund då Gud gav sin ande till den fysiska organism han beslutat skapa till sin avbild, från den stund den första adám - den första människan (homo sapiens sapiens) - öppnade sina ögon, har människan varit människa.
Thor-Leif Strindberg
|
|