Svar: "De sju dödssynderna" finns inte uppräknade någonstans i bibeln, men de har förvisso sina rötter där. De finns överallt i skriften, från Första Mosebok till Uppenbarelseboken, och i evangelierna återkommer Jesus till dem gång på gång.
Man började redan tidigt inom kyrkan särskilja två huvudgrupper av synder: de dödliga (mortalia) och de förlåtliga (venialia). Dödssynderna ansågs vara de svåra synder som begås frivilligt och i full vetskap om deras innebörd. De hade sitt ursprung inom klosterrörelsen i den tidiga kristna kyrkan runt 400-talet. I den tillslutna värld där munkar, nunnor och eremiter levde var det de här sju synderna som oftast fick dem att plågas av frestelser.
År 600 formulerade påven Gregorius den store listan över de sju synderna sådan vi känner den i dag.
De här dödssynderna blev väldigt populära ämnen under medeltiden och många verk både inom litteraturen och målarkonsten har de sju dödssynderna som tema eller berör dem på olika sätt. De sju dödssynderna framträder till exempel i Dantes "Purgatorio" (skärselden) i "Den gudomliga komedin" och Chaucers "Canterbury Tales, i Pieter Brueghels konst (han brukar för övrigt kallas "Helvetes-Brueghel" för sitt motivval) och i de flesta av den tidens teologiska verk.
Dödssynderna blev ett så välbekant begrepp under medeltiden att var och en av synderna associerades till ett vanligt förekommande husdjur så att man lättare skulle kunna komma ihåg dem...
På 1300-talet befallde den engelske ärkebiskopen att alla kyrkans präster skulle predika över de sju dödssynderna fyra gånger om året. "På vanligt språk", betonade han, "men utan några fantasifulla överdrifter eller nyfikenhet". Det var helt enkelt en uppmaning att inte låta de här synderna bli alltför familjära eller vardagliga.
Medeltidens teologer gjorde de sju dödssynderna till grundval för sin syn på mänskligt beteende och mänskliga svagheter, och tanken var inte så fel. Utan hjälp av den moderna psykologin slog man fast att det fanns sju grundläggande tendenser hos individen att förbryta sig mot det egna jaget, mot sin medmänniska och mot Gud.
Under 1700-talets upplysningstid förlorade ämnet "de sju dödsynderna" mycket av sin popularitet och numera är det inte många som ens kan räkna upp dem.
Det har sagts att alla dödssynderna har en motsats, en dygd, som de ibland kan förväxlas med, och ofta är gränsen mellan synden och dygden väldigt smal:
De sju dödssynderna karakteriseras också av sin förmåga att ge upphov till andra synder. Avund kan exempelvis leda till stöld och utpressning, vrede till mord och misshandel, lättja till självmord. Att falla för någon av dödssynderna leder alltså till en mängd andra synder.
Moderna författare har dessutom betonat att dödssynderna inte bara är begränsade till den enskilde individen, utan var och en av dem bidrar också till destruktiva sociala fenomen:
I realiteten kan man emellertid inte göra någon sådan här uppdelning mellan olika synder. Varje synd är till sin natur en dödssynd, eftersom den skiljer människan från Gud och därmed gör det omöjligt för oss att få evigt liv - men vi kan också få förlåtelse för alla synder om vi uppriktigt ångrar dem.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|