Svar: Bibeln berättar om hur de första människorna på jorden levde i en självklar närhet till sin skapare. Men när mänskligheten övergav Gud och tvingades bort från det paradis han skapat åt dem, bleknade också successivt minnet av Gud bort i människornas medvetande. Men samtidigt levde de gamla minnena kvar djupt inom dem och tog sig uttryck i legender och sagor.
När människorna började spridas ut över världen, tog de med sig sina minnen, erfarenheter och uppfattningar vart de än begav sig. På så sätt kom minnen av Edens lustgård, människans trots mot Gud, den stora översvämningen - men också tron på en gyllene framtid för hela världen och allt levande, då Gud son skulle återföra mänskligheten till det "förlorade paradiset" - att spridas ut över världen.
Men de här berättelserna kom också helt naturligt att utvecklas och förändras och formas av de människor, miljöer, kulturer och naturliga förhållanden som rådde på olika delar av jordklotet. Historierna kom följaktligen att handla om olika personer, Gud blev till gudar, gudarna fick olika namn, osv, osv - men kärnan i alla de här tankarna fanns där: den ursprungliga gyllene tidsåldern, "syndafallet", förlusten av "paradiset", "syndafloden", Guds löfte att sända sin son, det framtida himmelriket, osv.
Runtom i världen, inom praktiskt taget alla religioner, finns således tanken att människan en gång i tiden levde i frid och lycka och harmoni med Gud (eller gudarna), och att hennes värld var ett paradis. I "Avesta", den gamla persiska heliga skriften, talas det om hur de första människorna levde bland "väldoftande träd och gyllene pelare". De forntida grekerna talade om en ursprunglig gyllene tidsålder, då människorna levde i fullkomlig lycka, och likadana traditioner finns hos andra folk, i Tibet och Egypten - liksom på andra sidan jordklotet, hos peruaner och mexikaner, bland aztekerna, mayafolket och invånarna på fjärran stillahavsöar.
Detsamma gäller traditionerna om människans upproriskhet mot sin/sina skapare och om hur världen drabbades av en gigantisk översvämning.
Den äldsta bevarade syndaflodsberättelsen torde vara den sumeriska myten om Xisunthros, en motsvarighet till Bibelns Noa. När de babylonska och assyriska civilisationerna senare uppstod, levde berättelsen vidare och ett par tusen år före Kristus träffar vi på den akkadiska myt som kallas "Gilgamesh-eposet", och som bland annat innehåller en syndaflodsberättelse som har uppenbara likheter med Bibelns.
Här är det emellertid en man vid namn Utnapishtim som räddas undan den ofantlig översvämning som drabbade "hela världen" (man ska för övrigt komma ihåg att när människor på den tiden talade om "hela världen", så syftade de helt naturligt bara på det som de uppfattade som hela världen, dvs den del av världen de kände till).
Tusen år senare (dvs ca 1000 f Kr) uppstod en avancerad kultur på andra sidan jorden, på den amerikanska kontinenten. Även här - bland olmeker, mayaindianer, azteker och incas - kom människorna att leva med legender om en väldig urtidsflod, som hade förbindelse med skapelsen och ibland betraktades som ett straff från Gud, då mänskligheten i stort sett utplånades för att ersättas av ett nytt släkte.
När israeliterna började skriva ner berättelserna om jordens skapelse, om de första människorna, om syndafloden etc, hade dessa berättelser helt naturligt funnits i tusentals år hos många olika folk i alla delar av världen - ett faktum som för övrigt är ett synnerligen starkt bevis för mänsklighetens gemensamma ursprung och för sanningen i Bibelns ord.
Vad som gör att just Bibelns berättelser skiljer sig från alla de andra är att Gud (hundratals år innan Moses och andra började skriva ned israelitiska folkets historia) hade beslutat att utse en människa - Abraham - till att bli anfader till ett folk som skulle få ta emot hans nedtecknade lagar och bli både en förebild och ett varnande exempel för resten av mänskligheten under kommande sekler.
Följden blev att på samma sätt som Gud ingrep i det hebreiska folkets liv och kom att ge det en inriktning och en uppgift som är helt unik bland världens folk, kom han också att leda dem i nedtecknandet av människans ursprungshistoria - det som i och med detta blev en helig skrift och en del av vår bibel.
Hade då Abraham med sig några av dessa gamla traditioner, berättelser och legender när han utvandrade från Ur? Ja, säkert. Han var naturligtvis uppvuxen med dem och hade utan tvekan lyssnat till dem sedan barnsben. Men lika lite som våra ställningstaganden och vår tro i dag styrs av vad våra förfäder hörde berättas på 1500-talet, lika lite styrdes Mose i sitt arbete med att skriva ner berättelsen om människans första tid av de historier hans förfader Abraham hört berättas drygt 500 år tidigare.
Den som styrde Bibelns tillkomst var Gud.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|