Svar: Bibeln säger ingenstans att Israels folk var slavar i Egypten i 430 år. Den säger att "den tid som Israels barn hade bott i Egypten [vid tiden för uttåget] var 430 år" (2 Mos 12:40). Men i början av de 430 åren var de knappast förtryckta (och absolut inte några slavar).
För övrigt sa Gud inte heller till Abraham att hans ättlingar skulle vara slavar i 400 år, utan han sa att de skulle "bo som främlingar i ett land som inte var deras", och där skulle de bli slavar och leva under förtryck i 400 år.
Israeliternas flykt från slaveriet i Egypten skedde enligt Bibeln 480 år innan kung Salomo började bygga templet omkring år 960 f Kr. Det betyder att flykten bör ha ägt rum ca 1440 f Kr.
Om man utgår från detta år (som i själva verket inte alls är exakt) och sedan räknar baklänges med hjälp av de olika tidsuppgifter som Bibeln ger (de inblandade personernas åldrar vid olika händelser etc), så kan man sammanställa en "tänkt" kronologi från det år då Josef förs till Egypten fram till tidpunkten för flykten från Egypten 452 år senare. Den skulle då se ut på följande sätt:
o 1892 f Kr: Josef fördes till Egypten, 17 år gammal.
o 1879 f Kr: Josef avancerade som 30-åring till befattningen som faraos närmaste man.
o 1870 f Kr: Josefs far Jakob och hans familj på sammanlagt 70 personer begav sig till Egypten. De ingick troligen i de första vågorna av västsemiter som kom till Egypten under det seklet. När Jakob kom dit var således Josef omkring 38 år.
Den första tiden i Egypten var gynnsam för de hebreiska invandrarna, eftersom de hade sin släkting Josef som faraos närmaste man. När Jakob och hans anhöriga först kom till Egypten gav Josef dem egendom i den bästa delen av landet (1 Mos 47:11). Men redan tidigt började de känna av sin roll som utbölingar, och när så makten i landet övergick till en ny farao "som inte kände Josef" hade man inte längre samma nära kontakt med maktens boningar. Med tiden började främlingsfientligheten göra sig märkbar och förhållandena för israeliterna blev allt svårare.
o 1853 f Kr: Jakob dog efter att ha bott i Egypten i 17 år.
o 1799 f Kr: Josef dog, 110 år gammal (1 Mos 50:22). Det hade då gått drygt 70 år sedan hans far Jakob och hans familj kom till Egypten.
Eftersom israeliterna hade växt snabbt i antal och flyttat till andra delar av landet än distriktet Gosen, där de först bosatt sig, kom egypterna att betrakta dem som ett hot. Snart levde israeliterna i vad de måste ha uppfattat som regelrätt slaveri då de tvingades arbeta med faraos olika byggnadsprojekt. Trots det fortsatte de att föröka sig och i mitten av 1500-talet före Kristus beräknas de ha varit cirka två miljoner. Det slutade med att en farao fattade det grymma beslutet att stoppa de oönskade invandrarnas utbredning genom att tvinga dem att dränka sina barn.
o 1520 f Kr: Många israelitiska kvinnor böjde sig troligen för faraos krav och dränkte de nyfödda, men det fanns naturligtvis också många som inte förmådde döda sina barn. Ett av de barn som överlevde var en liten pojke som kom till världen någon gång i mitten av det andra årtusendet före Kristus - exakt vilket år är helt okänt, men däremot vet vi att det var 80 år före uttåget (alltså 350 år efter Jakobs ankomst till Egypten). I desperation gjorde hans mor något som kanske också flera andra nyblivna mödrar gjorde - hon lade sitt barn i en korg som hon satte ut i Nilen i hopp om att någon egyptisk familj skulle hitta den och förbarma sig över barnet. Korgen kom av en slump att upptäckas av faraos dotter som lät en av sina tjänare hämta upp den. Hon adopterade den lille pojken och gav honom namnet Mose. På så sätt kom han att växa upp vid faraos hov.
Efter att som vuxen ha mördat en egyptier (som misshandlat en av de israelitiska slavarna till döds) tvingades han dock fly ur landet och levde sedan som herde hos ett folk kallat midjaniter i Sinais öken.
o 1440 f Kr: När Mose var 80 år gammal kallade Gud honom att befria de förslavade israeliterna från Egypten. Senare samma år ledde han sina landsmän ut ur Egypten och man inledde den 40-åriga vandringen genom öknen på väg till det förlovade landet, Kanaan, som israeliternas förfäder lämnat 430 år tidigare.
Därmed hade Guds "varning" till Abraham gått i uppfyllelse "med råge". Israels folk hade förvisso tvingats leva under ett främmande folk i fyrahundra år - och mer därtill!
Vad kan man då säga om detta "fel" i fråga om år. Bortsett från att Guds ord till Abraham, då han säger att dennes ättlingar skulle leva under ett främmande folk "i fyrahundra år", knappast ska uppfattas som en exakt tidsangivelse utan snarare som ett allmänt hållet konstaterande (ungefär som när vi säger att "vi har haft TV i 50 år" eller att "det är 500 år sedan Gustav Vasa levde") så kan man utan tvekan se det som en bekräftelse på sanningshalten i det iasraelitiska folkets historia.
Om alltsamman hade varit en efterkonstruktion, dvs om man hade hittat på Guds profetiska ord i efterhand, så skulle man med största säkerhet ha låtit Gud säga till Abraham att de skulle leva under förtryck i 430 år...
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|