Svar: Från början var kristendomen inte alls någon ny religion. Det var inte någon religion över huvud taget. De första kristna var - och förblev - judar. Det enda som skilde dem från alla andra som tillhörde den judiska religionen var att de hade blivit övertygade om att den gudakonung, Messias, som Israels profeter i alla tider talat om, verkligen hade kommit. Det var också det budskap som de började sprida:
"Guds rike är nära! Messias, Räddaren som vi har väntat på, har kommit! Befriaren är här! Han heter Jesus och han är från Nasaret!"
Messiastanken utgjorde en väsentlig del i den judiska religionen. Den hade sitt ursprung i de gammaltestamentliga (judiska) profeternas förkunnelse. På Jesu tid rådde en utbredd förväntan att denne utlovade befriare skulle komma och rädda Israels folk undan allt förtryck och upprätta ett rike som skulle bestå i evighet. Men denna förväntan var uteslutande judisk. Andra folk, av andra religioner, hade inget intresse av judarnas längtan efter befrielse, även om man hade hört talas om deras Messiasdrömmar. Så när lärjungarna började sprida sitt budskap, "evangelium" (de goda nyheterna) om riket och om att Messias hade kommit, var det naturligtvis sina landsmän man vände sig till.
Tron på att just en snickare från Galileen skulle vara den efterlängtade Messias var följaktligen ingenting som berörde några andra än judarna - och även bland judarna var det bara ett fåtal som kunde tänka sig att denne Y'shua bar Yosef var Guds utvalde kung - i synnerhet efter det att han blivit avrättad av de romerska ockupanterna. De Jesustroende var följaktligen en liten skara, en liten judisk sekt, och skulle förmodligen ha förblivit det om inte Jesus flera år senare hade tagit kontakt med en farisé som var en av rörelsens största fiender - Saul.
Inte nog med att Jesus hejdade honom på det mest chockartade sätt, utan dessutom gjorde han Saul blind och arrangerade sedan så att en av de kristna - en av dem som Saul förföljde - botade honom från blindheten. Därmed öppnades Sauls ögon - både kroppsligen och andligen. Förföljaren blev efterföljare - en av Jesu lärjungar - och av Ananias, mannen som botat honom, fick han veta att Jesus hade en uppgift åt honom. En uppgift som skulle bli hans livsverk och som skulle bidra till att förvandla den lilla judiska gruppens tro till en världsreligion:
Paulus skulle föra ut glädjebudskapet till den ickejudiska världen!
Den närmaste tiden tillbringade Paulus i det nabateiska Arabien. Vad han gjorde där vet vi inte. Kanske ägnade han tiden åt att meditera över den stora förändring som ägt rum inom honom och förbereda sig för sitt arbete. Kanske började han genast förkunna evangeliet där - det finns en del saker som tyder på det. Från Arabien begav han sig tillbaka till Damaskus. Han gick in i synagogorna i staden och förkunnade att denne Jesus, som han själv hade hatat, faktiskt var Guds son. Han visade de troende judarna i deras egna heliga skrifter att Jesus var den Messias de väntat på och ingen annan. Och sedan började han göra upp planer för en rad missionsföretag.
År 47 begav han sig ut på sin första längre predikoresa och under de följande åren befann sig Paulus nästan ständigt på resande fot. Överallt värvade han anhängare och grundade församlingar som fortsatte att blomstra efter det att han har rest vidare för att verka i andra städer. Han reste till Cypern och Mindre Asien där han missionerade i Pisidien, Ikonium, Derbe och Lystra och grundade flera församlingar. Han for över havet till Makedonien och Grekland och predikade och grundade livaktiga kyrkor i de berömda städerna Filippi, Tessalonika, Berea, Aten och Korint.
Så spreds tron på Jesus ut över världen. Snart hade de Jesustroende fått en egen beteckning - "kristna", därför att de trodde på Kristus (av Chrestos som är det grekiska ordet för Messias). Men samtidigt förvandlades den judiska sektens tro och blev till en helt ny religion. Dessutom fick Messiasgestalten bland många ickejudar en överton åt det andliga hållet (liksom även det kommande Gudsriket "förandligades"), och för många som inte hade någon kännedom om den judiska förväntan på Messias/Kristus och inte visste något om de gamla profetiorna förvandlades ordet "Kristus" från titel till ett namn. För ickejudarna (de som i Bibeln kallas "hedningar") - liksom för oss i dag - var det ofta närmast omöjligt att förstå den verkliga innebörden i ordet Kristus (Messias), eftersom man i allmänhet inte kände till de gammaltestamentliga löftena från Gud om en kommande fredsfurste och världshärskare.
Genom att kristendomen blev en särskilt religion kom den att omfatta allt färre judar. De första Jesustroende hade (i likhet med Jesus själv) inte haft en tanke på att lämna sin tro, judendomen, bara därför att de blivit övertygade om att Jesus var Messias. Tvärtom hade de sett Jesu framträdande som en verklig bekräftelse på sanningen i den tro som Gud uppenbarat för dem ända sedan Abrahams tid. Men nu kom klyftan mellan den nya religionen - kristendomen - och den tro som Jesus själv som jude växt upp med att bli allt större, och till slut var banden avklippta.
När tron på Jesus som Guds son inte längre var någonting som hade någon anknytning till den judiska religionen kunde den breda ut sig. År 301 blev Armenien det första landet med kristendom som statsreligion, för att några år senare följas av Rom. Och därmed var kristendomen på god väg att bli en världsreligion. Hur religionskartan skulle ha sett ut i dag om inte Saul/Paulus hade mött Jesus där på vägen till Damaskus år 34 kan vi bara spekulera över...
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|