Svar: Den judiska kalendern var i grunden en månkalender där varje månad inleddes av nymåne. Nyåret (och följaktligen även årets övriga månader) inträffade följaktligen vid olika tidpunkter, allt beroende på när det var nymåne. Det kunde således variera flera veckor från år till år.
I Rom använde man sig däremot av en helt annan tidräkning. År 46 f Kr hade Julius Caesar infört en ren solkalender (av samma typ som den gregorianska kalender vi har i dag) där solåret var indelat i 12 månader (utan hänsyn till nymånen) med varierande längd.
Den judiska påsken inföll alltid den 14:e dagen i månaden Nisan. Det var den dagen som Gud en gång hade gett varje israelitisk familj - som då var slavar i Egypten - befallning att slakta ett lamm, äta det i all hast med snabbt bakat ojäst bröd och örter och sedan ge sig iväg från Egypten. Från den dagen firade man varje år, samma dag, befrielsen från slaveriet i Egypten. Men eftersom månaden Nisan började vid olika tidpunkter, som bestämdes av nymånen, inföll också den 14:e på olika dagar i relation till den romerska kalendern.
Eftersom Jesus korsfästes den 14 Nisan började den kristna församlingen (som ju från början enbart bestod av judar) att högtidlighålla hans död och uppståndelse varje år i samband med det sedvanliga påskfirandet den 14 Nisan.
Vid mitten av 100-talet hade påsken blivit en speciell kristen årsfest som föregicks av fasta. Höjdpunkten var uppståndelsenatten då man vakade under bön, sång och läsning samt utläggning av texten om befrielsen ur Egypten som förebild till den kristna församlingens uttåg ur syndens, dödens och Satans rike. Sammankomsten avslutades på morgonen med nattvardsfirande.
Vid slutet av 100-talet var påskfirandet allmänt utbrett, och Eusebius nämner i sin "Kyrkohistoria" att det då gav upphov till en av den unga kyrkans svåraste tvister, den s k "påskstriden". De västerländska kristna hade börjat fira Jesu uppståndelse på söndagen efter den 14 Nisan, medan de österländska kristna fortsatte att fira Jesu korsfästelse den 14 Nisan (oavsett vad det var för veckodag). Denna dag avbröt de fastan med nattvardsfirande.
För att få enhetlighet i påskfirandet började biskoparna skicka påskbrev till församlingarna, där de angav datum för högtiden och talade om när påskfastan skulle börja.
Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 bestämdes det slutligen att påskdagen alltid skulle infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen (påsken kan följaktligen infalla tidigast 22 mars och senast 25 april).
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|