Svar: Det är sant att Gud ”förhärdade faraos hjärta”, men det innebär inte att han påverkade faraos fria vilja...
Det hebreiska ordet betyder stärka, ”göra hård”, ”göra beslutsam”, ”göra fast besluten” eller ”omedgörlig”. Att en människas hjärta blir ”förhärdat” är alltså ett annat sätt att säga att hon intar en allt starkare hållning, blir mer och mer fast i sin övertygelse och sitt beslut, blir trotsig, försvarar sin inställning både inför sig själv och andra och därmed också blir allt mindre mottaglig och påverkbar
Däremot säger det ingenting om övertygelsens art eller vad beslutet innebär.
Farao hade en fullkomligt fri vilja. Han kunde tvinga israeliterna att stanna kvar som tvångsarbetare i Egypten - eller låta dem ge sig av och återvända till sina gamla hemtrakter. Varken Gud eller någon annan tvingade honom att välja det ena eller andra alternativet. Men han valde det första. Men sin egen fria vilja fattade han beslutet att inte släppa dem fria. Och Gud visste vilken inställning farao hade.
När Gud talade till Moses ur “den brinnande busken” och gav honom i uppdrag att bege sig till Egypten och befria sitt folk ur slaveriet, sa han:
”Jag vet att kungen av Egypten inte låter er gå, om han inte blir tvingad. Därför skall jag sträcka ut min hand och låta Egypten drabbas av märkliga ting jag skall göra där; sedan kommer han att släppa er” (2 Mos 3:19-20)
Gud skulle använda faraos vägran att släppa Mose landsmän fria för att visa sin makt för både egyptier och israeliter. Israels folk skulle berätta om upplevelsen i tusentals år framåt som ett bevis på Guds existens och de löften han gett till det folk han gjort till sin egendom. Underverken och uttåget ur Egypten skulle utgöra ett avgörande ögonblick i israeliternas historia och fungera som en symbol för den slutliga befrielse från synden som skulle bli verklighet genom den Messias som skulle födas ur detta folk.
Så sände Gud Mose till farao för att förmå den egyptiske härskaren att inte längre hålla kvar israeliterna som gratis arbetskraft, utan ge dem friheten åter. Redan första gången Moses presenterade Guds uppmaning för honom, avslöjade den egyptiske härskarens svar vilken inställning han hade:
”Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa” (2 Mos 5:2)
Bibeln berättar att han i stället för att släppa israeliterna ökade kraven på dem och begärde att de i fortsättningen själva skulle tvingas skaffa fram materialet för att kunna slå tegel samtidigt som de behöll sin tidigare produktionskvot.
Mose följde Guds uppmaning och utförde det ena undret efter det andra för att visa sin guds makt, men farao gav inte vika.
Nu lät Gud Egypten drabbas av den ena plågan efter den andra. Följden blev att farao i ena stunden lovade israeliterna frihet bara för att i nästa stund (när faran tycktes vara över) vägra låta dem gå. Och för varje gång blev farao allt starkare i sin övertygelse - mer och mer besluten att inte släppa de israelitiska ”slavarna” fria.
Konsekvensen av att Gud sände dessa plågor över Egypten - i syfte att förmå farao att ändra sig - blev alltså att faraos hjärta förhärdades. Och därmed var det naturligtvis Gud som - genom att sända plågorna över Egypten - förhärdade faraos hjärta. Men det var inte Gud som fick honom att vägra låta israeliterna lämna landet. Gud styrde inte på något sätt över faraos vilja. Han ändrade inte faraos inställning. Han tvingade honom inte att välja det ena eller det andra. Gud gjorde bara så att farao "förhärdades" - dvs han blev ännu mer fast i sin inställning. Men vilken inställning som skulle komma att stärkas var något som farao själv beslutade genom sin egen fullkomligt fria vilja.
Så om farao hade velat släppa israeliterna fria, skulle han mycket väl ha kunnat göra det.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|