Svar: Jesaja 34 är en domsprofetia över landet Edom och dess invånare - ännu en av alla de gammaltestamentliga profetior som gått i uppfyllelse.
Edom låg söder om Moab och sträckte sig ner till Akabaviken. Där bodde edomeerna, med kungar som härskare, vid mycket tidigt datum. En del edomeer reste omkring som köpmän medan andra arbetade i koppargruvor och med jordbruk. Liksom sina grannar var de fientligt inställda till Israel.
Profeten Jesaja och hans samtida, Joel och Amos, uttalade redan på kung Ussias tid Guds fördömande över Edom för dess skoningslösa agerande mot Israel (Amos 1:6,11,12). Genom det våld edomiterna utövat mot Guds förbundsfolk hade man förverkat sin rätt till landet (Joel 3:19, Amos 9.11-12).
Jesaja förklarade att domen över edomiterna skulle bli hård. Dess invånare skulle bli som offerdjur, dömda att slaktas (Jes 34:5-8), och landet skulle bli som Sodom och Gomorra, obebott för all framtid (Jes 34:9-15 och Jer 49:7-22).
Mer än 100 år senare, år 607 f Kr, erövrades Juda och Jerusalem av babylonierna. Edomiternas hat uppenbarades tydligt när de uppmanade dem som förstörde Jerusalem att "riva ner ända till grunden" (Ps 137:7), gladde sig åt den tragedi som drabbade Jerusalem och i sin hämndlystnad till och med lämnade över judiska flyktingar att slaktas av babylonierna.
Liksom andra grannfolk drog de fördel av judarnas fångenskap hos babylonierna. De plundrade landet och ockuperade en stor del av södra Judéen. Därför uppmanade Gud sina profeter att förkunna för Edom att dess glädje skulle bli kortlivad och att edomiterna själva en dag skulle komma att behandlas likadant som judarna (Klag 4:21-22, Hes 25:12-14, 35:1-15, 36:3-5 och Ob 1-16).
Omkring mitten av 500-talet f kr började profetiorna fullbordas. Den babyloniske kungen Nabonids trupper erövrade Edom. Ungefär 100 år efter Nabonids fälttåg in i Edom skrev profeten Malaki att Edoms berg blivit till "en ödemark" (Mal 1:3), att edomiterna hoppades kunna återvända och bygga upp ruinerna igen, men att det inte skulle lyckas (Mal 1:4). Folket hade gjort sig förtjänt att drabbas av Guds vrede och deras land skulle kallas "ogudaktighetens land" och "det folk som Herren är vred på för evigt" (Mal 1:1-5).
På 300-talet f Kr angreps edomiterna så av arabiska nabateer som förträngde dem norrut och bosatte sig på deras land där de byggde upp ett starkt rike. Edomiterna kom så småningom så långt norrut som till Hebron, som blev huvudstad i det edomitiska rike som omfattade södra Judeen och som grekerna och romarna kallade Idumeen.
Enligt den apokryfiska Första Mackabeerboken omfattade Idumeen området kring Hebron så långt norrut som till Beth-sur, ungefär två och en halv mil söder om Jerusalem.
Idumeerna led senare ett förkrossande nederlag mot den judiske härföraren Judas Mackabeus (1 Mack 5:3), och någon gång mellan år 130 och 120 f Kr besegrades de av Johannes Hyrkanus. Han tillät dem emellertid att stanna kvar i landet förutsatt att de lät omskära sig och underkastade sig judisk lag. Idumeerna accepterade hans villkor hellre än att lämna landet.
När romarna ryckte fram mot Jerusalem år 70 e Kr stod de på judarnas sida och när romarna intog och ödelade staden mötte de samma öde som judarna. Från och med denna tid upphörde edomiterna/idumeerna helt att existera som folk.
Därmed hade ännu en av bibelns profetior gått i uppfyllelse!
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|