Svar: Först av allt: Syftet med att skära av hälsenorna på hästarna var inte att låta dem ligga och plågas ihjäl, utan att på ett enkelt sätt sätta dem ur spel - göra dem obrukbara som "stridsmedel" (ungefär som soldater i dag spränger eller saboterar fiendens fordon etc). Det var förvisso grymt, men det var så man förde krig på den tiden, och Gud införde inte några nya stridsmetoder utan lät israeliterna kämpa med de medel de och deras fiender alltid använt.
För övrigt står det ingenstans i bibeln att Gud skulle ha befallt Saul att skära av hälsenorna och att Saul skulle ha vägrat göra detta. Inte heller står det att det var någon "oförlåtlig synd" från Sauls sida att inte döda alla fienderna (amalekiterna).
När det sedan gäller jämförelsen mellan David och Saul och Guds "inkonsekventa" behandling av dem, så rör det sig om två vitt skilda saker. David begick flera svåra synder, och han "fick" ta konsekvenserna av det. Han ångrade sig bittert och bad Gud om förlåtelse. Hela psalm 51 är en enda förkrossad vädjan om att Gud ska förlåta honom sedan han insett vilken synd han begått.
Saul vände däremot medvetet ryggen åt Gud och vägrade att lyda Guds befallningar. Detta, att Saul vägrade lyda Gud, var långt allvarligare än Davids omoraliska uppträdande på det "privata" planet. I fallet Saul handlade det ju om nationens säkerhet. Det var det kungliga ansvaret Saul svek. Och det finns inget som tyder på att han någonsin ångrade sig, bad Gud om förlåtelse och ändrade sig. Därmed kunde Saul omöjligt få behålla tronen. "Guds ställföreträdare" bland Israels folk måste visa fullkomlig lydnad mot Gud.
Vi får inte glömma att allt Guds agerande genom tiderna måste ses mot bakgrund av att Guds slutiga mål är alla människors frälsning.
När Gud gjorde Abrahams ättlingar till sitt egendomsfolk var det för att visa resten av mänskligheten - både de som levde då, i länderna runt omkring, och i resten av världen under kommande sekler - att om de följde hans vilja så blev de välsignade, och om de bröt mot den så skulle välsignelsen utebli.
För att Guds syfte med detta folk skulle kunna förverkligas måste folket bestå. Det fick inte utrotas, och det fick inte blandas upp med andra folk.
Enligt bibeln hade Gud länge haft för avsikt att göra Israels folk till ett kungarike, och när folket efter trakasserier från filisteernas sida begärde att få en kung, föll Herrens val på den unge Saul av Benjamins stam och han godtogs genom lottkastning.
Men Saul visade sig olämplig för sin uppgift och ovillig att följa Gud, vars vilja han var satt att verkställa. Det började med att Saul överskred sina befogenheter och bar fram brännoffret vid en religiös ceremoni. I våra ögon kan en sådan handling tyckas bagatellartat, men den var ett uttryck för en vägran att lyda Guds vilja, vilket var ett villkor för den som bar ansvaret för israeliternas fortbestånd på sina axlar. Redan här började alltså tronen gå Saul och hans släkt ur händerna. Det skulle snart stå klart att Saul inte skulle komma att grunda någon dynasti.
Sauls andra överträdelse mot Guds befallning inträffade sedan han tryggat Israels södra gräns genom att besegra amalekiterna, ett folk som i flera sekler gång på gång försökt driva bort eller utrota israeliterna. För att få ett slut på amalekiternas ständiga överfall på Israel befallde Gud Saul att tillintetgöra dem fullständigt - men Saul lydde inte.
I stället för att göra sin plikt som kung över ett utsatt och hotat folk, och utnyttja möjligheten att säkra Israels trygghet, kastade sig Saul och folket över bytet och lade beslag på de bästa djuren. Efteråt förklarade kungen att han haft för avsikt att offra djuren till Gud. Profetens svar blev att vad Gud krävde av den som skulle härska över hans egendomsfolk var lydnad - inte offer: "Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han förkastat dig och du ska inte längre vara konung."
Därmed var saken klar. Saul hade visat att han inte klarade av att utföra den uppgift som vilade på ledaren för israeliterna. Profeten Samuel bröt alla vidare förbindelser med kungen. Han kände att deras mål inte längre var detsamma. Han hade en känsla av att Saul tänkte mer på sig själv som kung än som folkets valde ledare, och därför började Samuel se sig om efter en annan man som kunde styra folket och säkra dess fortbestånd. Han fann vallpojken David.
Efter Sauls död utsågs David till kung och i den befattningen blev han allt det som Saul inte varit. Som ledare blev han den störste israeliterna någonsin haft sedan Mose tid.
Saul hade lämnat efter sig ett ytterligt försvagat kungadöme. Det Israel som David övertog var inte mycket mer än ett lösligt stamförbund, men han gjorde det till en fast organiserad nation, på god väg att bli en stormakt. Och med sina segrar över filisteer, jebuseer, moabiter, syrier, edomiter, arameer osv uppfyllde han alla krav som kunde ställas på en krigarkonung i en både grym och blodig period i historien.
En av Davids stora insatser var att han gav landet en fast organiserad styrelse. Sannolikt var det under hans regering som räkenskaper och anteckningar om viktiga händelser började föras. Vittgående verkningar fick också förbundet med fenicierna, och då främst med Hiram som var konung i den mäktiga handelsstaden Tyrus.
Vidare gjorde kung David Jerusalem till hebreernas andliga och kulturella centrum för all framtid. Under jubel och dans fördes den heliga förbundsarken i procession till Jerusalem där man byggt ett nytt tabernakel åt den. Han hoppades även kunna bygga ett tempel åt sin Gud i jerusalem, och det väldiga förråd av material han samlade för det ändamålet vittnar om både organisationsförmåga och affärsbegåvning.
På det personliga planet hade David förvisso stora brister. Hans karaktär var långt ifrån den bästa. Vid hans hov frodades alla sorters intriger och sedeslöshet och David bidrog själv till den utvecklingen. Hans affär med Bath-seba, som innebar att han ordnade så att hennes man blev dödad, var en allvarlig synd som inrymde både äktenskapsbrott och mord.
Men inget av detta påverkade hans insatser som kung över Israel. I egenskap av regent följde han Guds befallningar, bevarade sitt folk, utvecklade det och kom följaktligen också att gå till historien som Israels störste kung.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|