Svar: Samarien var ett annat namn på den del av norra Palestina där landet Israel låg och där de flesta av Israels stammar bodde efter delningen av landet (judarna bodde inte i Israel utan i det södra riket, Juda). Namnet "Samarien" kommer av namnet på Israels huvudstad, Samaria (Semers område), vilket i sin tur beror på att kung Omri en gång i tiden byggt staden på ett område han köpt av en man som hette Semer (1 Kon 16:24).
År 722 intogs staden av den assyriske konungen Sargon II efter tre års belägring, vilket betydde Israels undergång. De flesta invånarna i Israel deporterades till Assyrien (2 Kon 17:24) och i stället tvångsförflyttades folk från en rad andra underkuvade länder till det forna Nordriket där Samaria gjordes till provinshuvudstad. Här bodde nu syrier och andra främlingar som tvingats lämna sina hem och drivits till Samaria från så fjärran orter som Babylon och Kuta. Härmed uppstod ett blandfolk som kom att kallas samarier. De nyinflyttade folken var dock mycket fåtaligare än israeliterna som hade bott där före assyriernas ankomst, och landet landet blev faktiskt så glest befolkat att lejonen började föröka sig och bli ett allvarligt problem.
Eftersom de här folken, som tidigare hade tillbett en mängd avgudar, helt naturligt hade tagit med sig sin gudsdyrkan till Samarien såg man lejonproblemet som ett Guds straff (2 Kon 17:25). När de plågade invånarna slutligen vädjade till Assyriens kung om hjälp skickade han en israelitisk präst som fanns bland de fångar man tagit. Prästen reste ett altare vid Betel och försökte lära sina skyddslingar hur de skulle tillbe Israels Gud (vers 26-27).
Deras avgudadyrkan var dock djupt rotad och till en början fortsatte de ändå att offra till sina avgudar. Efter en tid trädde emellertid det hedninska inslaget mer och mer i bakgrunden och samariernas religion blev en sträng israelitisk monoteism.
Några decennier efter det att Israels folk förts bort i fångenskap av assyrierna var turen kommen till invånarna i Juda rike, Sydriket. Deras land intogs av den babylonska armén och de deporterades till Babylon. När de så småningom tilläts återvända från den babylonska fångenskapen uppstod allvarliga motsättningar mellan de dem och samarierna i norr. När judarna började återuppbygga sitt tempel krävde samarierna att få delta i tempelbygget och använda det blivande templet som sin helgedom (Esra 4:1-2). Huvudmännen för judarnas familjer sade dock nej, och samarierna försökte sedan på alla sättt hindra byggandet.
Klyftan mellan samarier och judar blev allt djupare. I slutet av 300-talet f Kr gifte sig den judiske översteprästen Manasse med en kvinna från Samarien, vilket resulterade i att han utvisades dit. Han blev den som byggde samariernas tempel på berget Gerisim och grundlade samariernas samfund. Uppförandet av det samariska templet anses markera den slutliga splittringen mellan judarna och samarierna.
I mitten av 100-talet f Kr skärptes konflikten mellan judar och samarier och när Jesus började sin verksamhet var motsättningarna fortfarande stora. Templet på Gerissim hade förstörts år 129 f Kr av Johannes Hyrkanus (Joh 4:9), men samarierna fortsatte att tillbe Gud under bar himmel på sitt heliga berg (Joh 4:20-23). De menade att Gud över huvud taget inte hade behag i tillbedjan i ett tempel byggt av människohänder. De höll fast vid Torah, de fem Moseböckerna, men förkastade profeternas skrifter och övrigt i Gamla testamentet. Dessutom hävdade de att deras exemplar av Moseböckerna var äldre och fullständigare än judarnas.
Nya testamentet vittnar på flera sätt om den bittra fiendskapen mellan judar och samarier, en fiendskap som hade både politiska och religiösa orsaker och ständigt stegrades. "Samarie" var ett judiskt glåpord (Joh 8:48) och judarna undvek alla kontakter med samarier (Joh 4:9). När judar skulle färdas mellan Galileen och Judeen tog de omvägen genom landet på andra sidan floden Jordan (och samarierna visade upp en allt annat än vänlig attityd mot judiska pilgrimer som var på väg till högtiderna i Jerusalem (Luk 9:52). Ett uttryck för judarnas djupa förakt för samarierna finns i deras glåpord till Jesus vid ett tillfälle: "Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt?" (Joh 8:48), liksom i upplysningen: "Judarna vill inte ha något med samarierna att göra." (Joh 4:9).
Genom att använda sig av just en avskydd samarier i liknelsen ville Jesus visa att varje människa är vår nästa, vår medmänniska - att vi inte kan klassa människor efter deras härstamning, utseende, hudfärg, nationalitet, religion etc. Samariern var den skadade mannens verkliga medmänniska, trots att han tillhörde ett folk som judarna inte ville ha någon kontakt med över huvud taget.
(I den gamla bibelöversättningen kallades samarierna för samariter, men numera talar man hellre om samarier eftersom "samarit" - just med anspelning på "den barmhärtige samariten" i Jesu liknelse - har blivit en gängse beteckning på någon som hjälper människor som råkat illa ut, t ex "vägsamariter". Det har i sin tur gjort liknelsen svår att förstå, eftersom det ju inte verkade särskilt märkligt att en "samarit" hjälper en skadad...)
Det finns fortfarande samarier kvar i Palestina. De är en liten folkgrupp som bor i och omkring Nablus. De håller i huvudsak fast vid judisk tro och judiska seder, de följer noga föreskrifterna i Mose lag, som exempelvis sabbatsbudet, men de anser att berget Gerissim är den plats som Gud har utsett för tillbedjan.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|