Svar: Någon "sanering" av Bibeln har aldrig förekommit (eller ens kunnat förekomma), varken i Nicaea eller någon annanstans. Vad som skedde på 300-talet (och det skedde inte vid kyrkomötet i Nicaea) var att man vidtog den absolut nödvändiga åtgärden att en gång för alla enas om vad den kristna tron innebar. Vilka skrifter som skulle fogas till (inte tas bort från) den ursprungliga Heliga skriften, dvs Gamla testamentet, vars sammansättning var klar sedan nästan tusen år, var något som beslutades vid ett senare kyrkomöte.
Under de första århundradena e Kr författades det nämligen mängder av böcker och brev och andra skrifter med kristen anknytning - exempelvis berättelser där Jesus på något sätt utgjorde centralgestalten. Hittills har arkeologerna hittat fragment av ca 35 sådana "evangelier" och flera ligger säkert gömda i ökensanden och i grottor lite varstans.
Så småningom fanns det en mängd evangelier, påstådda apostlabrev och andra skrifter, många mer eller mindre motstridiga, som alla påstod sig vara sanna, i församlingarna. Följden blev att diverse olika tankar och filosofier, som inte hade någonting gemensamt med den ursprungliga kristna läran, ledde till oändliga spekulationer och tvister om exempelvis Jesu gudom, den helige Andes "person", frälsningens innebörd osv osv.
Det rörde sig alltså här om skrifter vilkas ursprung var tveksamt eller okänt - eller som författats av personer som inte haft någon personlig kontakt med Jesus eller apostlarna. Många av de här "breven" och "evangelierna", som dök upp lite här och där, var av gnostiskt ursprung och förnekade exempelvis att Jesus varit människa eller att han dött "på riktigt". Likväl bar de apostlarnas författarnamn, vilket var ett ganska vanligt sätt att ge auktoritet åt något man skrivit. Här fanns således Thomasevangeliet, Petrus uppenbarelse, Petrus gärningar, Paulus gärningar etc etc. Men de gav inte alls samma bild av Jesus och hans undervisning som de ursprungliga evangelierna (som bevarats av församlingen från det att de skrevs) och kunde omöjligt ha författats av någon som känt honom.
De ansvariga för kyrkans ledning såg sig tvungna att göra något åt saken och göra upp en förteckning över de böcker som med säkerhet var ursprungliga och äkta - de som var kända och använda ända sedan de författades och fanns omtalade och citerade i brev ända från det första århundradet. Man skulle en gång för alla slå fast vilka skrifter som skulle användas som läroskrifter.
Sådana skriftförteckningar fanns redan sedan tidigare i de spridda församlingarna, men problemet var att de skilde sig åt lite grand. Vad det gällde de allra flesta "heliga skrifterna" - evangelierna, apostlagärningarna och Paulus och Petrus brev - var det aldrig någon tvekan, eftersom de hade funnits lika länge som församlingarna själva. I en skrift från omkring år 200 räknar den kristne teologen Tertullianus upp de nytestamentliga skrifter som han visste var ursprungliga. Där inbegriper han evangelierna, apostlagärningarna och de flesta breven. Och från år 170 har vi den förteckning som går under benämningen "den muratoriska kanon" (uppkallad efter greve Muratori som hittade en kopia av texten), och som överensstämmer med den boksamling som i dag ingår i NT.
Men därutöver cirkulerade det en del ytterligare skrifter som olika församlingar hade olika uppfattning om, som "Hermas Herden", "Barnabasbrevet", "Petrus uppenbarelse" etc. Dessutom hävdade gnostiker och montanister att man mottagit nya uppenbarelser. Det stod alltså klart att man för att kunna bevara enheten inom kristenheten (som vid det laget förvandlats till riksreligion) och förhindra att tron både urvattnades och urholkades, måste utforma en klar redogörelse för vad den kristna tron innebar - en trosbekännelse.
Därför kallade man samman alla ledarna för de spridda församlingarna till ett möte i Nicaea för att diskutera hur man skulle kunna skydda kyrkan från de olika villoläror som hotade att tränga in i församlingarna och skapa kaos. Här enades man nu om en trosbekännelse som innefattade kärnpunkterna i kristendomen och satte upp en fast ram för vad det innebar att tillhöra den kristna tron. Det var vad som diskuterades i Nicaea - inte Nya testamentets sammansättning.
När det sedan gällde den slutliga gränsdragningen för vilka skrifter som skulle ingå i det nytestamentliga kanon, enades kyrkans ledare om tre krav:
1) att skriften var av apostoliskt ursprung, dvs att den hade skrivits av en apostel (någon av Jesu egna lärjungar) eller en apostlalärjunge. Jesus gav själv sina elever fullmakt att representera honom, att "tala i hans namn", som hans "ombud". Ordet "apostel" betyder för övrigt "ett ombud med fullmakt att uttala sig å någons vägnar". Eftersom apostlarna hade fått undervisningen direkt från Jesu egen mun och sedan vidarebefordrat den till sina egna lärjungar kunde man förlita sig på att innehållet i apostlarnas samt apostlalärjungarnas skrifter var korrekt.
2) att skriften hade funnits inom den kristna församlingen redan "från början". Den hade således författats och blivit allmänt känd medan de människor som omnämns i dem, eller som själva var vittnen till det som berättas, fortfarande levde och kunde intyga att uppgifterna stämde (eller protestera, ifall det inte hade stämt). Detta var ytterligare en garanti för skrifternas korrekthet.
3) att skrifterna var i enlighet med den rätta läran. Dvs, att deras redogörelse för allt som har med tron och Guds frälsningsplan att göra inte på någon punkt stod i strid mot den undervisning som förkunnats bland Jesu närmaste lärjungar och i den unga församlingen ända sedan Jesu tid.
De här tre kraven gjorde att alla skrifter som tillkommit utanför den urkristna församlingen, som inte hade någon apostel eller apostlalärjunge som författare och/eller innehöll läror som inte överensstämde med den ursprungliga undervisning som förekommit i församlingen ända från början var uteslutna då Nya testamentet sammanställdes.
År 367 lade så biskop Athanasius i egyptiska Alexandria fram den lista som skulle bli den slutgiltiga NT-versionen. Den innehöll dels de drygt 20 skrifter som accepterats som auktoritativa ända sedan den kristna församlingens första decennier, samt ytterligare några få skrifter som det tidigare rått en viss tvekan om. Femton år senare beslutade kyrkans centrala ledning att godkänna denna förteckning som Nya testamentets definitiva kanon. Listan - som omfattade de böcker vi fortfarande har i våra Nya testamenten - ratificerades vid det Tredje kyrkomötet i Kartago år 397. Här fanns nu bara de texter vilkas innehåll stod närmast den officiella tron.
Därmed hade man en gång för alla slagit fast vad den kristna tron innebar (trosbekännelsen) och vilka skrifter som utgjorde trons grundval (NT:s kanon).
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|