Svar: I den apokryfiska Henoks bok (troligen författad ca 150 f Kr) berättas - med tydlig hänsyftning på 1 Mos 6:2 - att en stor mängd av "himmelens väktare", dvs änglar, hade lämnat "den höga, heliga, eviga, himlen" och stigit ner till jorden för att bedriva otukt med kvinnor.
Även Jesu bror Judas nämner denna händelse i det enda av hans (troligen många) brev som finns bevarat. Där talar han (i vers 7) om änglarna som "övergav sin rätta hemvist" och liksom invånarna i Sodom och Gomorra "bedrev otukt och följde onaturliga begär" (ordagrant: "gick efter främmande kött").
Det här otuktsbrottet från änglarnas sida skulle således ha begåtts av "fallna änglar", dvs änglar som deltagit i Satans uppror mot Gud - något som ägde rum före den "moderna människans" skapelse - och begett sig ner till jorden (eller tvingats hit). Här skulle de sedan ha bedrivit otukt med vår planets nya invånare.
"När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, såg gudaväsendena [eller "Guds söner"] att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur... På den tiden - och även senare - när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort" (1 Mos 6:1-4)
Även om det inte sägs uttryckligen (texten kan även tolkas som att det vid den tid då änglarna tog jordkvinnor till hustrur levde jättar på jorden), så är det en utbredd uppfattning att dessa "jättar" (hebr nefilim) blev resultatet när dessa varelser kom ner från rymden - uppenbarligen materialiserade i mänsklig gestalt (något som är vanligt förekommande i Bibelns berättelser) - och hade könsumgänge med jordiska kvinnor. Denna storväxta hybridras - en blandning av änglar och människor - bidrog så till att fylla vår planet med omoraliskhet och våld.
Samma grundtema, om än i väldigt utbroderad och förvanskad form, möter vi i de gamla grekiska myterna. De berättar, precis som Bibeln, om en tid då gudaväsenden med mänskligt utseende (fastän fullkomligare) kom ner från himlen och vistades på jorden. De åt, drack, sov och hade sex med varandra och även med människor, levde som familjer, grälade och stred, förförde och våldtog. Trots att de var "heliga" och odödliga kunde de begå alla sorters brott. De kunde röra sig bland människorna både synliga och osynliga. Ytterligare en intressant likhet är att även de grekiska legenderna berättar om dessa urtidens "hjältar" som var av både gudomlig och mänsklig härstamning. De här halvgudarna var liksom Bibelns nefilim jättelika och övermänskligt starka, men dödliga.
Många forskare anser att dessa gamla grekiska "sagor" kan härledas till det gamla Mesopotamien - just den del av världen där mänskligheten enligt Bibeln hade sitt ursprung och där de tidiga människornas historia och berättelsen om de förhållanden som rådde före syndafloden torde ha varit ytterst levande.
Det grekiska folkets "urfader" ska enligt Bibeln ha varit Noas sonson Javan, från vars söner - Elisa, Tarsis, Kittim och Dodanim -"inbyggarna i hedningarnas kustområden spritt ut sig i sina länder, alla med sitt språk i sina stammar och folk" (1 Mos 10:1-5). Ättlingar till Javan och han fyra söner antas ha bosatt sig på öarna och kuststräckorna i och vid Medelhavet. Enligt den judiske historikern Josefos levde Kittims ättlingar, kitteerna, på Cypern. "Kitti" var också det namn som de forntida fenicierna använde för cyprioterna.
Dessa grekernas förfäder skulle följaktligen mycket väl ha kunnat bära med sig de gamla berättelserna om änglarnas sexuella äventyr med jordiska kvinnor och de "jättar" som blev resultatet - berättelser som sedan förvandlades och broderades ut till de grekiska gudasagor som vi känner till.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|