Inkvisitionen

Svar: På 300-talet hade det som börjat som en liten förföljd skara judar, som väntade på att Jesus skulle återvända från himlen som Messias, Guds utvalde konung, tagits över av krafter som var på väg att successivt förvandla den till en statlig institution med centrum i det romerska rikets huvudstad, Rom, en riksreligion som själv utövade förföljelse mot oliktänkande.

Parallellt med denna institutionalisering, där den personliga gudstron och tron på att den judiske snickaren Jesus var den utlovade Messias kom alltmer i skymundan för prakt, ritualer och ceremonier, och slutligen blev helt oväsentlig, fortsatte många troende att liksom de första lärjungarna upprätthålla en personlig relation till Gud och sträva efter att leva efter Guds ord medan man väntade på att få se Messias komma för att upprätta Guds rike på jorden.

På medeltiden hade den romerska kyrkan genom sin koppling till staten tagit fullkomlig makt över människornas liv. Man förbjöd översättningar av bibeln, så att inte människor själva skulle kunna läsa Guds ord och ifrågasätta kyrkans lära utan tvingades acceptera den undervisning som prästerskapet bestod med. Samtidigt var medlemskap i kyrkan ett absolut villkor som verkställdes genom tvångsanslutning och medlemskap från födseln - och inte längre hade något att göra med tron på Gud och tron på att Jesus var Messias.

De grupper av uppriktigt troende som likt medlemmarna av den första församlingen sökte sig samman, förenade av sin tro på Jesus och sin längtan efter hans återkomst "på himmelens skyar", tog helt naturligt avstånd från denna statsknutna kyrkoinstitution som förlorat nästan all likhet med den ursprungliga församling som bildats vid pingsten år 31. Orden i Jesu bergspredikan hade ersatts av den nicaenska trosbekännelsen. Det messianska hoppet om en värld med Fredsfursten som härskare hade övergetts.

När sedan kyrkan kom att karakteriseras av korruption och omoral och förvärldsligande, och respekten för liv och andra människors tro och tänkande var praktiskt taget obefintlig, blev avståndstagandet ännu starkare. Man krävde återgång till urkristendomens renhet och världsförsakelse.

Bland dessa fria kristna församlingar fanns exempelvis valdenserna, "de fattiga från Lyon", en rörelse som startats av Pierre Valdes som på 1100-talet lät några lärde översätta bibeln till ett lokalt franskt språk så att han kunde studera den. Valdenserna praktiserade apostolisk fattigdom, var strängt bibeltrogna, vägrade att bruka vapen, förkastade det katolska prästadömet, avlatshandeln etc och utsatte påven och kyrkoledningen för hård kritik.

En annan grupp oliktänkande var albigenserna i södra Frankrike, som öppet ifrågasatte den romerska kyrkans läror och vägrade acceptera centrala delar av den katolska tron, som exempelvis transsubstantiationen och skärselden.

Den katolska kyrkan uppfattade dessa fria kristna gemenskaper som ett allvarligt hot, och i syfte att utrota alla oliktänkande utlyste påven Innocentius III år 1209 ett bokstavligt korståg mot alla som vågade uttala sig mot den etablerade kyrkan i Europa. Det var det första korståg som riktades mot andra kristna.

De första som drabbades var albigenserna. I franska Béziers slaktade den romerska kyrkans korsriddare 20 000 män, kvinnor, barn och åldringar, vars "brott" bara bestod i att de ville leva enligt Guds ord. Man slog in dörrar till kyrkorna, högg ihjäl dem som tagit sin tillflykt dit och staplade liken i högar utanför.

I grannstaden Montsegur dödades 200 människor. De släpades ut ur staden och kastades i ett enda jättestort bål. "Då detta var gjort återvände biskopen tillsammans med munkarna och deras medhjälpare till refektoriet [klostrets matsal]", kan man läsa i en redogörelse från händelsen. "Och efter att ha tackat Gud och Sankt Dominik lät de sig väl smaka av maten som ställdes fram till dem."

Nästa steg blev att inrätta "inkvisitionen" - ordet kommer av det latinska inquiro, (undersöka, utforska, fråga efter, söka bevis). Inkvisitionen var en speciell kyrklig domstol som hade till uppgift att spåra upp alla som hade någon annan tro än kyrkans fastslagna lära. Verksamheten fick fast form genom en serie bullor som påven Gregorius IX utfärdade kring 1230, då Tyskland, Frankrike och Aragonien fick sina särskilda tribunaler. Snart arbetade inkvisitionen också i Italien.

Inkvisitionen, som i realiteten inte var något annat än ett handgripligt försök från den romerska kyrkans sida att behålla sitt religiösa monopol, bedrevs i huvudsak i de områden där de fria kristna gemenskaperna var mest utbredda, kring Alperna och Pyrenéerna från norra Italien över Schweiz, Savojen, de södra delarna av Tyskland och Frankrike samt norra Spanien. I och med inkvisitionen började så en tid av religiös förföljelse som ledde till tortyr och död för tusentals människor som inte gjort sig skyldiga till något annat än att de hade en annan tro än kyrkans. Någon insikt om det enkla faktum att inte ens de första lärjungarna kunnat välja om de skulle tro på Jesus eller inte existerade inte.

Uppgiften att ansvara för inkvisitionen gavs tidigt till dominikaner- och franciskanermunkar, som fick rätt att arbeta helt självständigt utan inblandning från biskopar och präster. Dessutom kunde de begära handräckning från de världsliga myndigheterna och de hade ofta egna byggnader med förhörsrum och fängelseceller, arkiv och bostäder. Det vanligaste var att de avlönades med en procentuell andel av den egendom som konfiskerades från dömda kättare - vilket naturligtvis gjorde det än mer intressant för dem att finna skyldiga.

Processen följde inte de gängse juridiska formerna utan regler som fanns angivna i särskilda traktater och juridiska handböcker. Den mest berömda var "Practica Inquisitionis" som utarbetades i början av 1320-talet av inkvisitorn i Toulouse, Bernard Gui.

Inkvisitorerna höll också strikt kontroll över människors intellektuella aktiviteter. Alla översättningar av bibeln till det egna språket var strikt förbjudna, liksom all litteratur som innehöll kritik mot kyrkan, eller några andra religiösa verk skrivna på det egna språket. Medan den Jesustroende församlingen en gång sett som sin stora uppgift att "gå ut i hela världen och göra människor till Jesu lärjungar (dvs elever)", såg representanterna för den romerska kyrkan till att människor inte fick möjlighet att ta del av Jesu ord på sitt eget språk.

Befolkningen fick ofta en nådatid när man inledde sin undersökningsverksamhet på en ny plats. Man började med en allmän uppmaning till vittnen och "brottslingar" att träda fram. De som därvid bekände och ångrade sig återupptogs i kyrkan efter botgöring eller något lindrigare straff. Men för att bevisa sin uppriktighet uppmanades de att ange vänner, anhöriga och grannar.

De misstänkta som inte trätt fram frivilligt, utan angavs av andra, fängslades och förhördes, ofta under tortyr. Fortfarande kunde den som bekände och ångrade sig slippa undan med olika hårda straff - upp till livstids fängelse.

Inkvisitorerna hade andra och effektivare åtgärder i beredskap för de styvnackade själar som inte kunde tro på den romerska kyrkans dogmer och vägrade låtsas ångra sig. Den fruktansvärda smärtan i sträckbänkar, vattentortyr och upphängning i handlederna kunde ofta göra underverk. Och för de obotfärdiga fanns det bara en lösning - bålet.

Inkvisitorerna utförde detta dödsstraff i ceremonier som vanligtvis ägde rum på söndagarna så att så många som möjligt skulle se vad som väntade den som vågade motsätta sig kyrkans befallningar.

Kvällen innan fördes de obotfärdiga kättarna till avrättningsplatsen och informerades om vad som väntade. Om de avgav en bekännelse i sista stund kunde de slippa att brännas till döds - och blev då i stället strypta innan bålet tändes...

Nästa dag följde inkvisitorerna i sina svarta huvor de dödsdömda till ceremonin alltmedan dominikanermunkarna fortsatte sina försök att få de dömda att bekänna sin synd. Därefter firade man mässa, en predikan hölls och sedan överlämnade prästerna sina offer till de lokala myndigheterna som hade att verkställa straffet. Genom att överlåta själva avrättningen åt de världsliga myndigheterna skulle kyrkan inte behöva få något blod på sina händer.

Det intressanta var att de enda som drabbades av kyrkans förföljelse var troende människor. Människor som inte brydde sig om religion över huvud taget, utan tillhörde kyrkoorganisationen "av födsel och ohejdad vana", precis så som fallet varit i alla länder med statlig kyrka och automatiskt medlemskap, riskerade ingenting. (Något vi känner igen också från den svenska statskyrkans agerande mot oliktänkande ända fram till 1800-talets slut.)

Kyrkan var alltså inte intresserad av människors tro och vilja att vara "Jesu lärjungar", huruvida människor var kristna eller inte, utan av deras organisatoriska tillhörighet, som var en förutsättning för kyrkans makt (och ekonomi...).

Mot mitten av 1400-talet hade inkvisitionen i sin medeltida form spelat ut sin roll i och med att kättarrörelserna - dvs de kyrkokritiska fria församlingarna - hade utrotats eller ebbat ut. Men förföljelsen av kristna skulle fortsätta många sekler framåt.

Thor-Leif Strindberg

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.