Svar: Bibeln myllrar av exempel som skulle kunna kallas absurda om man inte begriper att det handlar om hyperboler, dvs medvetna, förstärkande överdrifter. Här finns en rad berättelser som innehåller så höga tal att de aldrig - inte heller då de skrevs - uppfattades som bokstavliga - och inte heller var avsedda att uppfattas så.
Här finns fantastiska segrar och enskilda handlingar nedtecknade, som till exempel Mose seger över Midjan utan att han själv förlorade en enda man, eller Domarbokens berättelse om hur Gideons lilla skara krigare besegrade midjaniterna och amalekiterna och alla österlänningarna som hade slagit sig ner på slätten, ”talrika som gräshoppor” med kameler som var ”oräkneliga, talrika som sandkornen på havsstranden” (Dom 7:12).
Här talas om hur det i benjaminiternas armé fanns ”700 vänsterhänta elitsoldater, som alla kunde träffa ett hårstrå med stenen från sin slunga” (Dom 20:16). Här berättas att Shamgar slog ihjäl 600 män med en oxpik (Dom 3:31) och att Simson dödade 1000 man med en åsnekäke (Dom 15:15).
Samma typ av förstärkning med hjälp av överdrifter används även i sammanhang där det inte handlar om siffror.
Psalmisten beklagar sig till exempel över att han ”dränker sin bädd i tårar var natt” (Ps 6:6). I Psaltaren 114:4 ställer författaren frågan: ”Varför flyr du undan, du hav, du Jordan, varför vänder du tillbaka? Ni berg, varför hoppar ni som baggar, ni höjder, som lamm?” Och i Domarboken beskrivs segern över Sisera på ett minst sagt överdrivet sätt: ”Från himlen anföll stjärnorna, de anföll Sisera från sina banor. Han vräktes undan av Kishonbäcken, bäcken överföll honom, bäcken Kishon.”
Profeten Jesaja skriver att ”bergen skall dränkas i blod” och ”himlen rullas ihop som en bokrulle” så att ”alla dess stjärnor vissnar och faller som vissna löv” (Jes 34:3--4). I 2 Krön 9:23 berättas att ”alla jordens kungar besökte Salomo” för att lyssna till hans vishet. Och vi får absolut inte gå förbi Davids beskrivning av hur Gud räddade honom undan Saul:
”Dödens bränningar brusade kring mig, förödelsens stormflod skrämde mig. Dödsrikets snaror omgav mig, framför mig väntade dödens fällor. I min förtvivlan klagade jag för Herren, ropade jag till min Gud, och han hörde min röst i sitt tempel, mitt rop nådde fram till hans öra. Då skakade jorden och skälvde, himlens grundvalar darrade, vacklade under hans vrede. Från hans näsborrar utgick ett rökmoln, från hans mun förtärande eld. Han sprutade glöd och brand. Himlen vek han undan och steg ner med töcknet under sina fötter. Han red på keruben, han flög, han svävade fram på vindens vingar. Han dolde sig i mörkrets tält, i molnens fuktiga massor. I glansen kring honom glödde gnistrande bränder. Herren dundrade från himlen, den Högste lät höra sin röst. Han sköt sina pilar vida omkring, han lät blixtarna ljunga. Havets bädd kom i dagen och jordens grundvalar blottades för Herrens rytande, för hans vredes stormvind. Från höjden fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten. Han räddade mig från mäktiga fiender, från motståndare som var starkare än jag. De anföll mig på min olyckas dag, men Herren kom till min hjälp. Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig.” (2 Sam 22:4-20)
Den här typen av hyperboler är rikligt förekommande i antik litteratur. Man använde ofta mycket kraftfulla talesätt för att uttrycka en sanning, och man lade inte alls samma vikt vid siffermässig exakthet som vi gör i dag. Det viktiga var budskapets kärna som förstärktes och betonades just med hjälp av vad vi kallar för överdrifter. I det bibliska exemplet som du nämner är det således inte författarens syfte att varken ljuga för sin samtid eller att vilseleda framtida historiker angående storleken på Israels och Judas arméer, utan det är ett sätt att förstärka budskapet. Det är ett sätt att beskriva hur en liten armé kunde besegra en dubbelt så stark motståndare.
Det här är en teknik, ett stilmedel, som vi möter även i dag i många ”primitiva” kulturer. Medan vi västerlänningar säger att en person är en oerhört skicklig jägare, kan exempelvis en afrikansk stam uttrycka samma sak i en sång som säger att ”han är starkare än tio lejon, han slår hundra hjortar på en dag”. Båda sakerna säger samma sak - att en person är en mycket duktig jägare, men sättet att uttrycka det är olika. Det afrikanska folket varken menar eller tror att jägaren i fråga verkligen är starkare än tio lejon eller kan slå hundra hjortar på en dag, utan det är ett sätt att beskriva hans styrka.
Innebär det att den afrikanska sången är mindre sann än vår ”civiliserade” beskrivning? Absolut inte. Den bara uttrycker samma sak på ett annat språk. Att beskriva den afrikanska sången som absurd - det är absurt. Och att klassa motsvarande medvetna överdrifter i bibeln som ”absurditeter” eller ”felaktigheter” vittnar enbart om en total okunnighet rörande de uttryckssätt man använde på den tid då Gamla testamentet skrevs.
Ingen seriös historiker skulle klassa dessa bibliska texter som absurda eller felaktiga, utan tvärtom som representativa för en typ av uttryckssätt som givetvis aldrig har varit avsedda att uppfattas ordagrant och som inte är mer absurda än när vi talar om ”vågor höga som berg”, att någon ”kokar av ilska”, är ”likblek” eller ”röd som en kräfta” i ansiktet, att solen ”steker”, att hemmalaget ”krossade motståndarna” eller att ”regnet står som spön i backen”.
Vi får inte glömma att även om Gamla testamentet berättar det israelitiska folkets historia, så är det inte någon strikt och vetenskapligt skriven historiebok i modern mening. De olika böckerna som tillsammans utgör GT skrevs inte i syfte att utgöra delar i ett historieverk. De är inte någon historikers systematiska redovisning av ett historiskt förlopp, utan ett stort antal författares berättelser om händelser som uppenbarat Guds närvaro och makt i förbundsfolkets historia.
Dessa böcker kom till därför att närmare 40 personer - präster, herdar, stamhövdingar, profeter etc - under en tidsperiod av över tusen år inspirerades att berätta om hur människor upplevt att Gud har verkat genom historien och hur tro och tvivel satt sin prägel på deras tillvaro, hur människors lydnad och svek lett till välsignelser och förbannelser. Och var och en av dessa författare skrev på sin tids språk, med utgångspunkt från sin kultur, med sin tids uttryckssätt och formuleringar, med liknelser, överdrifter, ordlekar, poetiska vändningar, bildspråk etc som hans landsmän använde och förstod. Och som även vi kan förstå - om vi vill förstå.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|