Svar: Det finns en utbredd missuppfattning att Gud kallar alla människor samtidigt. Så är det inte. Jesus betonar det på flera ställen...
"Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom" (Joh 6:44)
Det påpekandet vore ju naturligtvis helt överflödigt om Gud "drog" till sig alla! Sanningen är att Gud i allt han gör följer en tidsplan som grundar sig helt och hållet på hans syften med såväl enskilda individer som hela folk. Det innebär att Gud under vissa perioder genom historien bara har verkat genom en viss individ, en viss grupp människor, en viss släkt eller en viss nation - och då inte alls därför att dessa människor eller dessa länder skulle ha varit bättre eller mer gudfruktiga än några andra, utan därför att det har passat Guds syften bäst.
Bland alla de folk och människor som levde på Abrahams tid var det just Abraham och dennes ättlingar som Gud beslutade att använda som sitt redskap för att visa mänskligheten vägen tillbaka till honom. Under tusentals år lät Gud Abrahams efterlevande, de 12 olika stammar som kom att kallas israeliter eller Israels folk, tjänstgöra som ett exempel (både som ett gott och ett varnande exempel) för både de människor som levde runt omkring dem då, liksom för kommande generationer.
I Guds löften till Israel ingick löftet om en tid av välsignelser, en tid då Gud skulle låta sin egen kung, en kung han själv utsett och som profeterna kallade masiah eller "Messias", förvandla världen till ett himmelrike. Men villkoret för att detta rike skulle bli verklighet var att man följde Guds vilja - att man lät sig fyllas och ledas av Guds ande.
När Messias kom, i en enkel byggnadssnickares gestalt, var det inte Guds vilja att han skulle gå till några andra folk än till Israels barn (som nu bara bestod av Juda stam, judarna, sedan de övriga stammarna spritts ut över världen efter den assyriska fångenskapen ett halvt årtusende tidigare).
Så när Jesus under en av sina predikovandringar, då han "dragit sig undan" till trakten av Tyros och Sidon vid Medelhavet, blev uppsökt av en ickejudisk kvinna, en kanaaneiska, som förtvivlad vädjade till honom att bota hennes sjuka dotter, svarade han henne först inte alls.
"Då gick hans lärjungar fram och bad honom: 'Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.' Han svarade: 'Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.' Men hon kom och föll ner för honom och sade: 'Herre, hjälp mig.' Han svarade: 'Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.'" (Matt 15:23-26)
Hundarna var föraktade djur i det gamla Israel. Där fanns gott om herrelösa hundar som åt avfall och döda djur och till och med människolik. De ansågs vara (i religiös bemärkelse) orena djur och därför användes ordet "hund" ofta som skällsord (2 Sam 16:9). I bildspråket i exempelvis Psaltaren 59:7 och 22:17 används det om de gudlösa. Judarna använde det senare om alla ickejudar för att uttrycka sin egen överlägsenhet och sitt förakt för dem som inte tillhörde "Guds folk".
Just därför är det viktigt att betona att Jesus inte använde ordet "hundar" i den nedlåtande, föraktfulla betydelsen. För att markera det sa han i själva verket inte bara "hundar" (som det ju faktiskt blir i översättningen), utan "småhundar", dvs sådana som man ofta hade som husdjur.
Med sin "liknelse" sa Jesus alltså att föräldrarna till barn som satt vid middagsbordet knappast skulle ta maten från deras tallrikar och kasta den till hundarna på golvet! Det var helt uppenbart vad Jesus menade. Han hade bara sänts till "de förlorade fåren av Israels hus". Tiden var fortfarande inte inne för Guds nåd att utsträckas till andra folk.
Guds kallelse skulle först gå till Israels barn och sedan till resten av världen.
Den kanaaneiska kvinnan förstod mycket väl vad Jesus menade med sin "liknelse". Hon protesterade inte, utan hon instämde i den. Hon accepterade hans resonemang. Hon förstod att hans uppdrag som förkunnare bara omfattade Israels folk. Men hon var desperat! Hennes dotter var svårt sjuk och här fanns en man som hon visste kunde rädda henne.
Så hon snappade upp tråden och spann vidare på Jesu eget tema...
"Hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord" (Matt 15:27)
Med andra ord: till och med husdjuren fick ju faktiskt en del av maten även om den ställts fram till barnen. Borde då inte hon, fastän hon var kanaaneiska och Jesus förvisso bara var sänd till Israels folk, på samma sätt kunna få lite "smulor" av den välsignelse som i första hand var avsedd för judarna?
Med de orden visade hon sin absoluta övertygelse om att Jesus verkligen var den han gjorde anspråk på att vara. Hon visade att hon inte för ett ögonblick betvivlade att han - om han bara ville - kunde göra hennes sjuka dotter frisk. Därmed visade hon prov på en tro som var långt större än det mesta som Jesus brukade möta hos sitt eget folk. Och Jesus lät sig bevekas...
"Kvinna, din tro är stark, det ska bli som du vill" (Matt 15:28)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|