Svar: De allra första kristna var människor som blivit övertygade om att Jesus var Kristus/Messias och att han snart skulle återvända från himlen för att upprätta Guds rike på jorden och ta sin församling till sig. Förutsättningen för att man skulle få leva i detta rike var att man följde Guds vilja. Det låg alltså i vars och ens eget intresse att inte synda, liksom att se till att församlingen som helhet förblev ”ren” och fri från synd.
Om någon begick en uppenbar synd, såg alla de övriga troende det som sin uppgift att få honom att inse sitt felsteg och be Gud om förlåtelse. Men eftersom synden också skadade gemenskapen, församlingen, tilläts den som begått en grov synd (även om han bett Gud om förlåtelse och blivit förlåten av Gud) inte delta i nattvarden förrän han ”gjort bot”, dvs i praktisk handling, genom ett botfärdigt liv, visat sin ånger och vilja till bättring. Vad denna bot skulle bestå av, bestämdes av församlingens ledare.
Flera sekler senare hade kyrkan infört ett omsorgsfullt reglerat ”botsystem”. De som begått allvarliga synder som mord, incest, äktenskapsbrott och abort kunde tvingas utföra mycket stränga botövningar, exempelvis företa långa pilgrimsfärder, stränga fastor etc. För allvarliga synder som avfall från tron, kunde botövningen sträcka sig över många år.
På medeltiden började kyrkan successivt mildra den stränga botdisciplinen och man införde möjligheten att få straffeftergift, ”avlat”. I och med att den kristna församlingen som helhet, tack vare Kristi och alla troendes goda gärningar genom tiderna, ansågs ha ett ”förråd” - en ”skatt” - av förtjänster, kunde den dela med sig av denna ”skatt” och ta på sig en del av botgöringen, så att den enskilde bara behövde göra en mindre bot som bevis för sin sorg över sina synder och sin vilja att gottgöra dem. Denna bot kunde bestå i att besöka en viss kyrka, höra mässan, delta i sången, läsa vissa böner inför någon viss helgonbild, ge bidrag till fromma ändamål etc.
En sådan fromhetsgärning kunde exempelvis motsvara 40 dagars fasta enligt de tidigare botstadgarna (som med tiden helt upphörde att tillämpas). Som bekräftelse på att man erhållit avlat, och följaktligen befriats från en del av sin botgöring, utfärdade kyrkan ett dokument, ett ”avlatsbrev”.
När påven skulle bygga Sankt Peterskyrkan i Rom framställde många präster bidrag till bygget som den frommaste handling man kunde utföra. Ett ekonomiskt bidrag innebar enligt dem att man fick fullständig befrielse från straff - fullständig ”avlat”. Dessutom kunde man låta den straffbefrielse man fått genom sin goda gärning komma någon avliden (som man menade befann sig i skärselden för att renas före inträdet i himlen) till godo, så att denna slapp en del av pinotiden i skärselden och kom snabbare kom in i himlen.
Resultatet blev en veritabel avlatshandel. Människor trodde sig kunna köpa både sig själva och sina avlidna anhöriga fria från syndastraff utan att vare sig någon verklig ånger, omvändelse eller bättring fanns med i bilden. En av dem som reagerade kraftigt mot denna handel (dock inte mot avlaten som sådan) var den katolske munken Martin Luther, församlingspräst i Wittenberg. Han ville därför ha en offentlig debatt om avlatens innebörd, och den 31 oktober 1517 spikade han upp ett anslag med 95 teser rörande avlaten på porten till slottskyrkan i Wittenberg.
Några decennier senare, vid Tridentiska kyrkomötet, avskaffade den romersk-katolska kyrkan penningavlaten. Den ursprungliga avlaten, dvs möjligheten för den som biktat sig att få botgöringen efterskänkt och endast behöva göra en mindre bot (medan kyrkan som helhet tar på sig botgöringen genom att tillgodoräkna sig Kristi och helgonens förtjänster), finns emellertid fortfarande, men avlaten "betalas" helt med andliga och goda gärningar. Tillfälle till avlat ges på särskilda platser eller vid särskilda tillfällen.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|