Har du en egen fråga? Sök först i Allt om Bibelns arkiv. Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
Enligt Bibeln beslutade Gud för många tusen år sedan att använda sig av ett folk här på jorden för ett speciellt syfte, en speciell uppgift. Han skulle använda dem som sitt redskap genom att låta dem utgöra ett exempel för andra folk - inte som några idealiska förebilder, utan ett exempel på vad som blir följden av att följa Guds vilja och att bryta mot den. De skulle utgöra ett bevis för världen på de välsignelser som skulle komma mänskligheten och varje enskild människa till del om vi följde Guds ord - och även vilka konsekvenser det skulle få om vi bröt mot Guds vilja.
Gud valde inget existerande folk, utan han valde en människa som skulle bli stamfader till ett helt nytt folk, en helt ny släkt. Han valde en man som bodde i staden Ur, en av de allra förnämsta städerna i det stora och bördiga området vid floden Eufrat.
Ur stod under starkt inflytande av det politiska/religiösa system som hade sitt ursprung i Babylon. Invånarna dyrkade många olika gudar och staden var i synnerhet en kultplats för dyrkan av månguden och staden besöktes varje år av tusentals vallfärdande pilgrimer. Men den man Gud valde att bli upphovet till sitt "exempelfolk" utgjorde ett undantag.
Han höll fast vid den tro som han ärvt från sina förfäder (enligt Bibeln härstammade han från Noas son Sem) och avvisade mesopotamiernas stjärndyrkande mångguderi. Han var övertygad om att det bara fanns en Gud, en enda allsmäktig och osynlig Gud, som hade skapat hela världsalltet och som rådde över dag och natt, liv och död. Mannen hette Abraham. När Gud en dag uppenbarade sig för honom och uppmanade honom att lämna landet mellan floderna och överge allting för att vandra bort till ett främmande land protesterade han inte.
"I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma" (1 Mos 12:4)
Och Gud prövade Abrahams lydnad även på ett annat sätt...
"En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: 'Abraham!' Han svarade: 'Ja, här är jag.' Då sade han: 'Tag din son Isak, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig" (1 Mos 22:1-2)
Inte heller i den här situationen förlorade Abraham sin tillit till Gud. Han försökte inte hitta någon utväg. Han litade på Gud och han lydde Gud därför att Gud hade lovat honom att det var genom Isak, hans ende son, som han skulle få sina ättlingar. Han litade på att Gud skulle hålla sitt löfte - och det innebar att Isak skulle få leva.
"När de kommit fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.
Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: 'Abraham! Abraham!' Han svarade: 'Här är jag.' Då sade han: 'Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud...'" (1 Mos 22:9-12)
Gud hade aldrig för avsikt att låta Abraham ta sin sons liv. Han ville bara pröva Abrahams vilja att lita på Gud, att tro på honom och följa hans befallningar.
"I tron bar Abraham fram Isak som offer, när han blev satt på prov. Ja, sin ende son bar han fram som offer, fastän han hade fått löftena. Och till honom hade Gud sagt: 'Genom Isak skall du få dina efterkommande.' Abraham räknade med att Gud hade makt till och med att uppväcka honom från de döda. Därifrån fick han honom också tillbaka, bildligt talat" (Hebr 11:17-19)
Abram litade på Gud och på grund av hans lydnad gav Gud honom ett bindande löfte - ett heligt förbund - att han skulle bli anfader till ett stort folk:
"Jag svär vid mig själv, säger Herren. Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika..." (1 Mos 22:16-17)
Och Guds löfte till Abraham inbegrep mycket mer än löftet om många ättlingar.
"Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen..." (Rom 4:13)
Vad Gud i praktiken gjorde var att han gav ett bindande löfte om besittningsrätten över jorden - över framtidens värld. Och det löfte som Gud gett till Abraham upprepade han sedan för Abrahams son Isak (1 Mos 26:1-5) och dennes son Jakob som sedermera fick namnet Israel (1 Mos 35:9-12). Så gick löftet vidare till Israels barn (Rom 4:13), de tolv söner som var och en blev stamfader till en av "Israels tolv stammar" - de som så småningom skulle bilda länderna Juda och Israel.
Men det var inte ett villkorslöst löfte, utan ett förbund. Ett ömsesidigt avtal. En ömsesidig överenskommelse. Välsignelsen var en följd av rättfärdigheten. Guds löften skulle bli verklighet genom ett folk som följde hans vilja.
Det villkor som Gud hade satt upp för att någon skulle få uppleva den välsignelse han lovat Abraham - att ärva framtidens värld - var rättfärdighet, trohet mot Guds vilja, att man verkligen i tanke, ord och handling visade att man var Abrahams barn, att man "vandrade i spåren av den tro som Abraham hade" (Rom 4:12).
Det räckte inte att vara Abrahams fysiska ättling för att verkligen vara ett "Abrahams barn" - och arvtagare till det löfte som Gud gav Abraham. Man kunde inte göra anspråk på detta arv bara på grund av sitt fysiska släktskap med honom, utan genom att visa prov på samma tro som han visat - genom att vara rättfärdig som Abraham - genom att följa Abrahams exempel i sitt handlande - dvs på grund av sitt andliga släktskap med honom.
"Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn", skrev den judiske farisén Paulus (Rom 9:6-7). "Den är inte jude [dvs ett Abrahams barn] som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven" (Rom 2:28-29)"Tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader", förklarade vildmarksförkunnaren Johannes döparen till några av de fariseer och saddukeer som kom för att bli döpta av honom. "Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham" (Matt 3:9)
Seklerna gick och Israels barn gick en krokig och brokig väg genom historien - ibland Guds väg och ibland sin egen. Glansperioder omväxlade med förtryck och fångenskap. Och det andliga släktskapet med Abraham var ofta knappt skönjbart. Den välsignelse Gud lovat Abraham tycktes avlägsen. Liksom den välsignelse som resten av världens folk, skulle få del av genom Abrahams avkomma...
"Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse ... I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade" (1 Mos 12:3)"I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade" (1 Mos 22:18)
Men Guds löfte stod fast även om Israels barn såsom folk aldrig lyckats leva upp till Abrahams rättfärdighet. Ett par tusen år efter Abrahams tid på jorden föddes den ättling till det israelitiska folkets stamfader genom vilken Guds löften om en gränslös, evig, global välsignelse skulle förverkligas.
"Löftena (gavs) åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: 'och åt dina avkomlingar', som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomma, och det är Kristus" (Gal 3:16)
Kristus. Messias. Jesus från Nasaret - den utlovade avkomman genom vilken alla jordens folk skulle bli välsignade. Den Abrahams avkomma som skulle fullkomna det löfte Gud hade gett till Abraham.
Guds löfte till Abraham var gränslöst. Det gällde - och gäller - varje människa. De flesta hade aldrig förstått det, men när Gud gett sitt löfte till Abraham hade han lovat honom långt fler ättlingar än de miljoner som hans fysiska ättlingar skulle bli...
"[Jag skall] rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand" (1 Mos 22:17)"Jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas" (1 Mos 13:16)
"Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem... Så skall din avkomma bli" (1 Mos 15:5)
Gud hade talat om miljarder på miljarder människor. Och genom Jesus Kristus blev Guds löfte till Abraham om hans ättlingar verklighet. Genom Jesus kom Guds löfte inte längre att vara knutet till "de omskurna", dvs Israels folk, Abrahams fysiska ättlingar. Genom Jesus kom Guds löfte att nå utöver Judeens gränser, ut över romarriket och resten av världen - och få en avgörande betydelse för varje människa.
Nya testamentet börjar med att påminna oss om att Jesus Kristus är "Abrahams son" och följaktligen en rättmätig arvtagare till allt det som Gud lovat Abrahams ättlingar (Matt 1:1) om de följde Guds vilja, så som Abraham gjort.
Men Jesus var något mycket mer än så. Han var avlad av Guds heliga ande. Han var Guds son. Och han levde sitt liv i fullständig lydnad mot sin himmelske Fars vilja. Han var den enda människa som någonsin levt ett alltigenom fullkomligt, rättfärdigt liv. Därmed blev Jesus centralgestalten i det förbund Gud en gång slutit med Abraham och samtidigt utgångspunkten för ett förnyat, fullkomnat förbund - ett förbund som hade sitt yttersta ursprung i den plan för mänskligheten som Gud haft ända sedan begynnelsen - ett förbund som kommer att bestå i evighet och som omfattar varje människa i världen, alla som någonsin levt, alla som någonsin kommer att leva.
För genom Jesus Kristus kan varje människa bli ett "Abrahams barn" och därmed arvinge till de löften Abraham fick....
"Om ni tillhör honom [Kristus] är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet" (Gal 3:29)
Genom Jesus kan varje människa få del av de eviga välsignelser som ingick i Guds löften till Abraham - och som utgjort målet för mänskligheten ända sedan den första människan öppnade sina ögon i Edens lustgård.
"De som håller sig till tron, de är Abrahams barn. Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde" (Gal 3:6-9)
Om vi gör det är vi också Abrahams andliga ättlingar, Abrahams barn precis som Jesus själv - oavsett om vi är judar eller araber, vita eller svarta, europeer eller afrikaner, kineser eller indianer. Därmed är vi också arvtagare enligt Guds löfte. Arvtagare, inte bara till löftet om att få ärva jorden - morgondagens värld - Guds rike - utan dessutom arvtagare till löftet om evigt liv!
Thor-Leif Strindberg
|
|